The Mother

Jag minns förr i tiden, när författaren Hanif Kureishi var otroligt het. Då, i skärningspunkten mellan åttio- och nittiotalet när han skrev manus till [I]Min sköna tvättomat, Sammy and Rosie Get Laid[/I] - och så egna regidebuten [I]London Kills Me[/I]. Det handlade om en tidsanda som stavades Thatcher, National Front, Brixtonkravaller och squatters. Fenomen som så småningom lades till handlingarna, precis som Kureishis lysande framfart som filmmanusförfattare. Jo, visst, skandalknullrullen Intimacy belönades visserligen med priser på Berlinfestivalen för något år sedan, men här i Sverige gick den aldrig ens upp på bio. Alltså blir jag lite återföreningsnostalgisk inför möjligheten att med [I]The Mother[/I] få återknyta kontakten med Kureishis favoritteman - klass, erotik och konventionsbrott. [I]The Mother[/I] känns faktiskt just så förlegad. Men på ett bra sätt. Den påminner om de filmer som gjordes innan [I]Bridget Jones[/I] och [I]Love Actually[/I] tog över den brittiska filmindustrin (märkligt nog är [I]The Mother[/I] ändå regisserad av mannen bakom [I]Notting Hill[/I]). Tiden då britterna producerade ett pärlband av småskaliga dramer med alltid smått chockerande skickligt skådespeleri, och med obekväma ämnesval som skulle ge vilken Hollywoodproducent som helst ett migränanfall. [I]The Mother[/I] handlar till exempel om en änka i 60-årsåldern, och hennes sexuella uppvaknande - som hon dessutom upplever tillsammans med sin dotters älskare. Kring den farliga förbindelsen tecknas ett porträtt av en familj i sönderfall. De vuxna barnen är känslokalla och egoistiska - ständigt redo att använda slutsatserna från den senaste terapisessionen som en anklagelse mot sin mamma. En mor som söker sin egna terapi i sängkammaren. Det är primalskrik hon ger i från sig i sängen tillsammans med den muskulöse hantverkaren Darren. "Jag trodde att näste man som skulle röra vid mig skulle vara begravningsentrepenören", säger hon efter en av de svettiga sessionerna med den yngre mannen. Sexualiteten blir vägen till ett nytt liv, och kanske till och med en ny identitet. Upplägget är effektivt, intrikat och sofistikerat - synd bara att dialogen då och då faller till marken som övertydliga teaterrepliker. Och att Kureishi inte längre verkar vara intresserad av att ta in omvärlden i sina texter. Eller är det bara vår tid som inte intresserar honom? I viket fall som helt håller sig [I]The Mother[/I] helt och hållet inom familjedramats gränser, men utan att riktigt få till det djup hos karaktärerna som krävs.