Léonor Serrailles drama Mor och son bär drag av Steve McQueens filmantologi Small Axe (2020). I den senare utforskades den västindiska kulturen i London under ett antal decennier. Utanförskap och rasism stod i fokus. I den förstnämnda möter vi en mor och hennes söner. Utanförskapet utgör även här en grund. Utanförskap i ett nytt land men också i ens inre.
Familjen har lämnat Elfenbenskusten för ett bättre liv i Frankrike. Vi möter dem i slutet på 1980-talet och lämnar dem tidigt 00-tal. Det är till en början mamma Roses (Annabelle Lengronne) historia. Hon hankar sig fram genom enklare städjobb i Paris. Hon är både ung och naiv men förstår också att hennes söner måste gå raka i ryggen för att lyckas. Rose söker efter kärleken och finner den. Vad hon tror.
I Mor och son följer också främlingskapet familjen som en röd tråd genom decennierna. Det sker genom ett utforskande av olika miljöer där var och en av familjemedlemmarna har sitt eget kapitel. Hos den vita familjen där lillebrodern tillbringar tid betraktar han en kärnfamiljs middag genom ett fönster. Som vuxen utsätts han för rasprofilering av fransk polis. Det är hans land menar han men polisen är kall och likgiltig. Storebrodern som tonåring någon gång på 1990-talet sitter ensam i skolbänken mitt bland de vita klasskamraterna. Relationen med flickvännen hinner aldrig börja innan den avslutas.
Genomgående är det ett starkt skådespeleri, de unga aktörerna imponerar. Annabelle Lengronne gör rollen som ung mamma bekymmersfri och lätt likväl som en senare bekymrad och ärrad äldre kvinna. Hon lyckas inte hålla ihop det som behöver lagas. Det finns en djup sorg i Mor och son som jag efteråt har svårt att skaka av mig. Det är nog trots det film när det är som bäst.
