Regissören Anthony Mandler tog steget från musikvideo till långfilm med det överstiliserade rättegångsdramat Monster, vars premiär ägde rum på Sundancefestivalen 2018. Det är dock först nu filmatiseringen av Walter Dean Myers roman med samma namn får bredare premiär sen Netflix köpte rättigheterna i höstas. Att filmen över huvud taget räddats från distributionslimbo beror sannolikt på att Monster är en välspelad belysning av social orättvisa vars politiska aktualitet torde säkra tittare. Vi möter den filmstuderande tonåringen Steve (Kelvin Harrison Jr.) som står åtalad för medhjälp till rånmord. Även om det finns ett välkommet stråk av ambivalens när det kommer till själva skuldfrågan förstår vi snabbt att Steve inte är något monster, som åklagaren hävdar, och att han antagligen inte hör hemma i den rödvita overall som nästan framstår som självlysande mot fängelsets betonggrå institutionella väggar.
Anledningen till att premiären dröjt är nog snarare att Mandler uppvisar ett filmspråk så polerat och repetitivt att intrycken bleknar. Centrala i det avseendet är Steves egna iakttagelser av filmens skeenden som bland annat förkunnar att vad vi ser är hans film - ett metagrepp som mer än att knacka på den fjärde väggen anspelar på att den unge mannen själv upptäckt världen runtom honom, i det här fallet stadsdelen Harlem, genom antingen sin mobilkamera eller en äldre kompaktkamera med vilken han ständigt tycks skjuta från höften. Filmdagböckerna han komponerar från materialet saknar enligt hans lärare, Mr. Sawicki (Tim Blake Nelson), en berättelse. Att bilderna är tjusiga i sig räcker inte enligt denne, film är nämligen en kurerad serie bilder med en början, mitt och slut. Hur torftig den beskrivningen av film som konstform än må låta ringar Nelsons godhjärtade lärare ironiskt nog in mycket av problemet med just Monster.
Framförallt fotot är enerverande rastlöst. På New Yorks gator, genom “Steves lins”, är det sökande. Det åkallar en gymnasieelevs hungriga, nyfikna blickfång genom att dröja på skejtarna i parken eller duvorna som lyfter från hustaken. Kanske är det kongenialt, eller rentav ett slags äkthetsbevis i linje med Steves brådmogna berättarröst. Dessvärre är det inte särskilt intressant.
Än rastlösare blir berättandet i filmens rättegångsscener. Mandler tycks vara livrädd för att dessa ska upplevas som statiska, varför, antar jag, fotografen David Devlins kamera aldrig står still. Lugnare är Jennifer Ehle som Steves advokat. Värdigare är Jeffrey Wright och Jennifer Hudson som Steves föräldrar. Fängslande är som alltid John David Washington i en liten roll som en av de brottslingar som anklagat Steve. Och som Steve hade jag beskrivit Harrison Jr. som mycket lovande, men det har han ju redan hunnit bevisa i flera filmer sen Monster hade sin Sundancepremiär. Utan nämndas närvaro hade det varit fullt förklarligt om ingen funnit för nödvändigt att ge ut en film vars delvisa uppluckrande av treenigheten “början, mitt och slut” bara ter sig fåfängt och riktningslöst.
