”Jag föddes påtänd”, berättar MonaLisa. På grund av sin biologiska mammas amfetaminmissbruk föddes hon med så kraftig abstinens att hon lades i kuvös och gavs amfetamin för att över huvud taget överleva. Och redan här, i en av filmens första meningar, skulle man som åskådare kunna vänta sig en skildring där missbrukets orsaker kokas ner till socialt och biologiskt arv. Istället lämnas MonaLisas ord hängandes likt en lös tråd bland andra.
Under åtta år har dokumentärfilmaren Jessica Nettelbladt följt heroinisten MonaLisa. Korta mellantexter orienterar oss bland episoderna i hennes liv: återfall och avtändningar, kärlek och hopp, nya silar och ständiga löften om bättring. Själv berättar hon om tiden innan heroinet, att hon växte upp i fosterfamilj och tids nog kom att bygga upp ett eget Svenssonliv, med egna barn och anställning som mellanstadielärare. Men så föll hon i en djup depression med heroinet som hägrande utväg. MonaLisa kallar det både för fängelse och den bästa depressionslindringen i världen.
Just missbrukets dubbelhet är något som MonaLisa återkommer till. Hon vill minnas ruset, dels för att det är så fantastiskt men också för att aldrig börja igen. Men den dubbelheten utforskas lika lite som den skuld MonaLisa riktar mot sin egen mamma.
Visst är det imponerande hur nära inpå livet Nettelbladt kommer MonaLisa. Och visst är det modigt av MonaLisa i sin tur att ställa upp. Det är en viktig skildring där många stunder kommer dröja sig kvar, som när MonaLisas man Fredrik med tunn, svart spritpenna klottrar ”FUCK YOU!!!” på vardagsrumsväggen efter att paret blivit vräkta från sin lägenhet. Det är liksom så desperat och verkningslöst. Och det finns mycket desperation, vilja och otillräcklighet i MonaLisas och Fredriks tillvaro. Men jag kan inte hjälpa att känna att Nettelbladts sammanställning av åtta års vardag ofta blir lite riktningslös. Jämte starka stunder lämnas helt enkelt lite för många lösa trådar.
