"Historierna om Jan Stenbecks potatismos kan bli vårt eget potatismos", skriver Frasse Levinsson.
Första gången man hörde talas om Jan Stenbecks potatismos var det svårt att föreställa att man någonsin skulle tröttna på att höra talas om Jan Stenbecks potatismos. Det var förstås trist att han åt ihjäl sig på det, men tanken på ingredienserna rysk kaviar, grädde, äggulor och ”en och annan potät”, som GW uttryckte det (den formuleringen är bättre än potatismoset), var för fantasieggande för att det skulle finnas någon prestanda kvar till otäcka funderingar om livets ofrånkomliga slut. Det är sannerligen inte många som har tröttnat på att prata om det heller. Jan Stenbeck är numera närmare förknippad med potatis än Jonas Alströmer. Historierna har upprepats så många gånger att det är en utbredd uppfattning att potatismoset var Jan Stenbecks huvudsakliga verksamhet, och att Kinnevik, utvecklingen av mobiltelefonin och lanseringen av den första svenska reklamtv-kanalen var kuriösa fritidsintressen.
Nu när SVT:s nya dramaserie Stenbeck ska lanseras kan jag inte låta bli att skänka en tanke till den norska huvudrollsinnehavare Jakob Oftebro. Jag tror inte nödvändigtvis att Jakob Oftebro förväntar sig ett svenskt intresse för honom som person eller att han inbillar sig något annat än att vi svenskar skiter i norska skådisar och att han enbart blir intervjuad som förevändning för att prata om Jan Stenbeck. Frågan är bara om han är beredd på att den enda gången någon intervjuare kommer lyssna på honom den närmsta framtiden är när potatismos är samtalsämnet.
Helvetet har redan börjat. Två intervjuer har publicerats hittills, Dagens Industri och Café (I fallet Café roade jag mig med att fantisera om vad som skulle hänt som Jakob Oftebros pr-person haft som villkor att inga mos-frågor får ställas. Jag är 100 procent övertygad om att det inte hade blivit någon intervju). Båda avhandlar moset. Därmed kan man tycka att det som går att utvinna ur Jakob Oftebro i mos-väg nu är utvunnet. Men jag är beredd att satsa allt jag äger på det inte kommer göras en enda intervju med Jakob Oftebro där han inte får frågan om han provat moset. Detta trots att samtliga frågeställare som gjort minsta research redan vet svaret. De skiter nämligen i om Jakob Oftebro har ätit det eller inte, de vill bara inte missa en chans att fly till mosets förlovade värld.
Det vore förmätet att döma dem. Det ÄR angenämare att tänka på rysk kaviar, grädde, en och annan potät och smör än mycket annat som pågår i en människas inre. Men historierna om Jan Stenbecks potatismos kan bli vårt eget potatismos om vi inte ser upp. Det börjar som oskuldsfull liten permission från vardagens fängelse, men den som en gång flytt vill ofta fly igen. De första gångerna känner man sig så fri att man aldrig skulle ana att man egentligen är fast. Giftet har börjat verka, men det förstår man inte förrän man simmat så långt ut från stranden att krafterna kanske inte räcker till att simma tillbaka.
