Nöjesguiden har pratat med Värmlands okrönta filmdrottning som åker land och rike runt för att låta sin nya dokumentär Skärvor väcka samtal om livets stora frågor.
Det började med en personlig kris, djup depression och den persiske poeten Rumis citat: “Sanningen var en spegel som föll från himlen och krossades mot marken. Alla människor hittade en liten skärva och trodde att de ägde hela sanningen.” Det totala inre mörkret och den blödande omvärlden fick regissören Sara Broos (För dig naken, Speglingar) att greppa kameran och dokumentera sin jakt efter meningen med att finnas till.
Och hur pretentiöst det än låter har hennes reflekterande essäfilm Skärvor mottagits med öppna armar, av fullsatta biografsalonger och entusiastiska recensioner. Visningarna kombineras med en samtalsserie om livets stora frågor där Sara bjudit in en rad omaka gäster - det kan vara höjdhopparen Stefan Holm, Asta Kammas mor Pernilla August eller innehavaren av stol nr 15, poeten Jila Mossaed. Målet är att åstadkomma ett samtal, och en övergång.
— När jag själv går och ser en film vill jag gärna sitta kvar en stund. Inte nödvändigtvis prata om den, för först kan det vara svårt att säga någonting. Men bara sitta kvar en stund innan man går ut i verkligheten. Så tanken med samtalsserien är att låta alla stanna kvar, och bjuda in en gäst som blir publikens representant. En igångsättare. Som ska dela en tanke eller en känsla. Inte värdera.
Lite som i programmet Tankar för dagen. Att man får efterklang och en personlig guidning till filmen. En liten skärva utifrån. Det är viktigt att samtalen ska vara helt spontana.
Vad har alla dessa möten gett dig?
— Bevis på att Skärvor inte är en smal film som bara vänder sig till redan invigda. Min 15-åriga systerson blev till exempel så berörd av den att han skrev ett mejl om sina tankar och känslor till mig efteråt. Jag har aldrig pratat med honom på det sättet! Filmen öppnade upp någonting hos honom.
Och hur intressant är det inte att höra Stefan Holm referera till den portugisiska författaren Fernando Pessoa? Och prata om framgång, om vem man blir och olika roller vi går in i. Samtalen påminner mig om filmens potential att bli någonting ännu större.
Skärvor är ditt mest experimentella verk. Hur har du arbetat fram formen?
— Jag har varit på väg att göra många olika versioner av den här filmen. Den initiala tanken var att föra ett slags dialog med mig själv om allt som rör sig i mitt huvud när det är som mörkast. Jag ville utmana mig själv. Känna att hjärtat slår hårt. Våga berätta och inte känna skam över det. Som man väldigt lätt gör. Men också balansera berättandet så att det inte bara blir navelskåderi, och inte bara deppigt. Publiken ska känna hopp när de lämnar salongen.
Och känna att kriser kommer och går men att det finns verktyg för att ta sig ur dem?
— När jag skriver och filmar skapas ett rum som jag kan gå in i för att hitta något slags tröst. Den vill jag föra vidare till publiken.
Att de sitter kvar och inte vill lämna salongen visar på ett starkt behov av att känna gemenskap. Att bryta ensamheten.
Du är initiativtagare till en av Sveriges mest populära manusutbildningar. Vad tycker du är det viktigaste att lära ut till blivande filmskapare?
— Att gå sin egen väg och följa sitt hjärta. För det är inte alltid självklart i en bransch som denna. Filmen är den minst fria konstformen eftersom det är så mycket pengar inblandade. Många ska ha åsikter om ens verk, försöka polera det.
Alla berättelser har sin egen form och kräver sin egen form. En annan sak som jag också jobbar med på utbildningen är krockar och kontraster. Att vi ena dagen kan bjuda in en avantgardefilmare från USA, nästa dag en maorisk filmare från Nya Zeeland och en annan gång en superkommersiell filmaktör. Vi plockar samman bitar utifrån det som studenterna själva är intresserade av, det som resonerar hos dem, och prackar inte på dem någon mall eller dogma.
Hos dig verkar poesin väcka stark genklang.
— Vissa poeter som Rilke lever bara kvar i mig. Eller Jila Mossaed som har påverkat mig starkast eftersom hon ju blev som min extramamma när jag var barn.
Poesin inspirerar mig i att man inte behöver förklara allting, eller analysera, eller ha ett konsekvenstänkande. Att ett tonfall, en stämning, en metafor kan vara lika talande.
I filmen ställer du frågan Vad är lycka? till många. Nu får du svara på den själv.
— Vardagen. Om folk hamnar i kris, förlorar sina hem eller befinner sig mitt i ett brinnande krig - jag tänker på Ukraina och Gaza - är det enda de vill att få sin vardag tillbaka. Dricka sitt morgonkaffe, kunna ringa sina nära och kära. Vakna i fred, frisk och känna att benen bär dig vartsomhelst.
Och min hund! Han är min största lycka.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2024.
