I mitten av åttiotalet fick Jan Jönsson idén att sätta upp Becketts I väntan på Godot med interner på Kumla. Men strax före den hårt pressbevakade premiären gick plötsligt skådespelarna upp i rök. Ett par dagar senare materialiserade de sig i Madrid. Jönsson och Kumlachefen svettades i kulisserna, men pressen fick en fin följetong och Beckett ett gott skratt.Hur stor del av hans historia som ligger till grund för Vägen ut tvistar långfilmsdebuterande Daniel Lind Lagerlöf och Lars Jönsson om. Jag kan bara konstatera att likheterna är slående: Arbetslöse skådisen Reine (Björn Kjellman) kommer till Kumla som fritidspedagog med uppgift att låsa och låsa upp skåpet där biljardbollarna förvaras. Men Reine har visioner, och lyckas trots hårdnackat motstånd från fångvaktare Jacobsson övertyga ledningen om att få sätta upp en pjäs med internerna. Fem fångar anmäler sig någotsånär frivilligt, fast inte som naive Reine tror av kärlek till teatern utan för att de ser sitt livs chans att spränga fängelsemurarna.[P][/P]
Historien är nästa osannolikt tacksam, och Vägen ut tar väl vara på alla inbyggda möjligheter till empati, lyckokickar och spänningsmoment; det är råa uppgörelser i fängelsevärlden, frihetsrusiga interner på grönbete, fame-inspirerade blod, svett och tårar-scener, nervösa rymningsförsök och en känslostormande upplösning. Daniel Lind Lagerlöf och manusförfattaren Malin Lagerlöf har tittat mer än en gång på brittiska filmer som Brassed off och Allt eller inget, och har spänt samtliga strängar på sin lyra för att göra en varm komedi med ett uns samhällskritik. Tyvärr spolas det unset lite väl lättvindigt ner i toaletten tillsammans med trovärdigheten. Att en garvad fängelsechef med 25 år i branschen lämnar nyckeln i en bil full med oövervakade interner och vandrar bort är obegripligt nog. Och när sedan internerna inte vrider om nyckeln och drar till Madrid, då blir hela grejen svår att tro på. .[P][/P]
Men Daniel Lind Lagerlöf har, med konsekvens och hantverksskicklighet, gjort vad han föresatt sig, och filmen kommer säkert att locka en stor publik. Att jag inte tillhör de bortkollrade är en bisak. Däremot skulle jag vilja lyfta på hatten, om jag haft en, för regissörens vilja att hitta nya ansikten i den trånga svenska filmskådespelarvärlden. Shanti Roney och Michael Nyqvist som två interner är värda biljettpriset bara de.
Skådespelare:
Regi:
