Mitt namn är Joe

Tiden den går. Det är snart ett kvartssekel sedan jag såg Ken Loachs Family Life första gången, en film som kanske inte förändrade mitt liv, men i varje fall ändrade min syn på film. Jag har mycket att tacka Ken Loach för, påminns jag om när jag ser den senaste filmen i raden av hans starka och kompromisslösa samtidsskildringar, Mitt namn är Joe. Ken Loach har aldrig velat flirta med publiken, aldrig velat försköna eller förfalska upplösningen på sina filmer för att vi ska må bättre när vi lämnar salongen. Han gör inte film i första hand för att underhålla, utan för att berätta för oss hur det egentligen ser ut idag i det engelska folkhemmet, på andra sidan Jane Austen och James Ivory. Det är oftast arbetslöshet, trycket från den katolska kyrkan och cyniska myndigheter som hamnar i Ken Loachs skottglugg. Utan att skarva kan man väl säga att han skaffat sig en del fiender i de lägren genom åren. Men han har sin publik och sina finansiärer, så han kan fortsätta gäcka makten med sina filmer. Mitt namn är Joe utspelar sig i Glasgow. Vi möter Joe Kavanagh som varit nykter alkoholist i tio månader. Han är arbetslös, givetvis, och fyller bland annat tiden med att sköta ett fotbollslag, som, givetvis, består av före detta unga missbrukare (deras matchtröjor är för övrigt värda ett eget kapitel). Joe har ett särskilt gott öga till en av dessa fotbollsspelare, Liam, som lever med sin flickvän Sabine och deras lille son i ett förhållande som håller på att rämna. Det är på den vägen som Joe träffar Sarah, en socialarbetare som besöker Liam och Sabine. Peter Mullen, som gör huvudrollen Joe, fick pris för bästa skådespelare vid senaste festivalen i Cannes. Jag kan inte resa en enda invändning mot detta val. Mullen är helt fenomenal, inte minst när han i en scen glider över från nyktert tillstånd in i fylledimmorna. Och Joe Kavanagh är på riktigt. Han är en odugling och en hjälte, han fattar rätt beslut och han fattar fel beslut, han säger sanningar och han ljuger. Och så är alltid Ken Loachs huvudroller. Komplexa karaktärer som aldrig sätts på piedestal. Trots att jag sett så många filmer av Ken Loach, upphör jag inte att imponeras över hur skickligt han lyfter fram alla de här små detaljerna som öppnar våra ögon för orättvisorna. Det skulle kunna bli kolossalt moraliserande, men Loach är alltför subtil för att gå i den fällan. Vi får till exempel se hur en man från arbetsförmedlingen smyger på Joe och hans kompis med kamera - med ett gigantiskt teleobjektiv - när de tapetserar Sarahs lägenhet. Det är en dramatisk händelse, som ger färg åt både Joe och Sarah, men efter filmen är det en av alla tankar som poppar upp: går det verkligen till på det viset? Det är ju inte klokt! Ken Loach lurar på oss verkligheten. Han gör gripande dramatik av det som annars skulle vara knastertorr nyhetsrapportering eller pekpinnehöttande dokumentär. Ken Loach har också en suverän hand med skådespelare. Jag vet inte hur många gånger jag läst intervjuer med etablerade skådespelare som tjänat hur mycket pengar som helst, men som mest av allt önskar att få jobba med Ken Loach. Gärna gratis. Han tycks äga samma unika förmåga som Bo Widerberg, både när det gäller att skala av yrkesskådespelare deras teatermanér och att få rena amatörer att framstå som stjärnor. Han har behållt sin radikala politiska vision under de tre decennier han gjort film. Detta är förmodligen också unikt. Ken Loach tröttnar aldrig på att peka ut skitiga förorter som Ruchill i Glasgow, aldrig på att visa på att om det bara funnes jobb så skulle livet där se annorlunda ut. Som det är nu är de enda jobb som finns de som uppstått i såren av orättvisorna - drogrehabilitering och rådgivning i sociala och medicinska frågor. Ken Loach ser till att vi inte glömmer detta. Som sagt. Vi har mycket att tacka honom för.