Elisabeth (Angeliki Papoulia) arbetar som åklagare i Aten. Hennes intresseområde är nyandliga hippiesekter med böjelse för apokalyptiska sexorgier. Efter ett lyckat tillslag mot ett kollektiv kommer det fram att hon befinner sig under bevakning: hotfulla foton på henne och hennes son dyker upp på en hårddisk. Hennes överordnade beslutar sig därför att förflytta henne till en liten fiskeby belägen vid västra Greklands kust. Tio år senare arbetar hon som polismästare. Hon är också gravt alkoholiserad och svårt paranoid, och när en lokal barsångare med messiaskomplex hittas död fruktar hon att det förflutnas sexhippiesekter slutligen har kommit ifatt henne.
”Jag har mött många hårdkokta ägg i mitt liv, men du – du är 20 minuter!” Repliken kommer från Billy Wilders Sensationen för dagen från 1951, men skulle mycket väl kunna sammanfatta Syllas Tzoumerkas senaste – och delvis svenskproducerade – film Miraklet i Sargassohavet. Det är en film som i likhet med Alexandros Avranas Love me not från i fjol försöker ge en konkret form åt Greklands samtida politiska och rättsliga nihilism. Givetvis passar thriller-genren utmärkt för att ge en jordnära form åt allomfattande strukturella samhällsproblem, men den skitiga bedrövelsen har här omsorgsfullt skruvats upp till absurda nivåer. Monstertanten Elisabeth, som vacklar runt berusad, hög, viftar med sitt tjänstevapen och skäller omotiverat på sina underhuggare, finner förmodligen bara sitt motstycke i Jason Voorhees mamma. I slutänden hejar publiken på den bisarra porrsekten, vars hemmavideor – som vi givetvis presenteras ett rikligt urval ur – ser ut som en hårdpornografisk parodi på Lars von Triers Idioterna.
Det låter kanske intressant. Men det är det inte. Miraklet i Sargassohavet tuggar monotont en massa pretentiöst strunt i hundratjugo minuter.
