När vi på en julfest i förra veckan spelade ett spel som hette Dealbreaker skrattade jag när en i gänget sa att hon inte nödvändigtvis skulle dumpa en mördare och jag såg det som självklart att nobba en partner med alkoholproblem.
Föga anade jag då att jag några dagar senare skulle se ett kärleksdrama mellan en mördare och en människosmugglare och önska dem allt väl i världen. Eller att jag skulle bli kär i en deras omtänksamme kompanjon som gillar prostituerade och har supit bort relationen till sitt barn. I Min vackra stjärna av Hirokazu Kore-eda är ingen karaktär verkligt ond och det känns lika ovanligt som ödmjukande att se.
När den unga mamma So-young lämnar bort sin bäbis stjäl vännerna Sang-hyeon och Dong-soo barnet för ge det en chans att bli adopterat och dem själva en chans att tjäna pengar. So-young ångrar dock sitt beslut men följer med vännerna i jakt på en bra familj till hennes son. De förföljs av poliserna Lee och Soo-jin som vill sätta dit dem för människohandel. Det blir dock allt tydligare att alla på resan, människosmugglare som poliser, har egna olösta problem kring föräldraskap och omhändertagande.
Det är en film om att känna sig otillräcklig, usel och oönskad som påminner en om det viktiga i livet – nämligen att ha nära, varma relationer och bli sedd av någon annan.
Det säger mycket att ett av filmens mest dramatiska ögonblick är då Sang-hyeon berättar att han lagat en knapp i So-youngs blus. Jag menar inte att det är någon brist på spänning, tvärtom vet man aldrig riktigt hur det kommer gå, utan att Hirokazu Kore-eda verkligen vet hur man bygger upp en stämning med korta scener där mycket information utelämnas och en långsam, tillitsfull berättarstil i såväl dialog som klippning och foto.
Kanske är det en väl idealistisk bild som målas upp av människosmugglare, mördare, barnköpare och poliser. Men å andra sidan kan jag inte minnas när jag senast såg något annat än en mörk skildring av de tre första kategorierna.
