Tonåringen Adri har det inte lätt. Hens pappa slår Adris mamma (Penélope Cruz), tjatar till sig sex och är otrogen, mamman tycks i sin tur vilja fly verkligheten och Adri själv identifierar sig som pojke och blir kär i en tjej. Min enastående mamma utspelat sig i Rom på 70-talet och följer Adri och hens syskon som går i en religiös skola och lever med en väldigt lekfull mamma som dock hålls i ständig kontroll av deras far och ett patriarkalt samhälle.
Berättarstilen i filmen är väldigt betraktande. Traumatiska ögonblick varvas med roliga lekar på släktsammankomster och pirriga kärleksmöten. Pappan slår mamman och gör sekreteraren gravid och livet går vidare ganska mycket som vanligt. Detta är rätt svårt att acceptera och jag märker att jag sitter och väntar på den stora vändpunkten då mamman ska göra uppror. Men Min enastående mamma tycks vara mer ute efter att ge en realistisk bild av situationen för kvinnor och transpersoner då än av att ge katharsis.
Jag har nog aldrig uppskattat möjligheten till skilsmässa så mycket som när jag ser den här filmen. Pappan ser det som absurt att Adris mamma skulle klara sig utan honom vid en separation. Men med nutida glasögon blir det så tydligt vilka andra möjligheter hon skulle haft i till exempel ett modernt Sverige; att som kvinna lätt kunna skilja sig och jobba hade gjort världens skillnad för henne.
Det känns också härligt och ovanligt att få se en film som är så fokuserad på kvinnor och transpersoner och där fokus inte alls ligger på män. Och historien lyckas trots mörkret också se det fina och vara romantisk och hoppingivande.
Francesca Manieri är otroligt bra som huvudrollen Adri och lyckas på ett imponerande sätt förmedla både ilskan och kärleken som hennes uppväxt får henne att känna. På ett sätt känner jag mig lite oförlöst efter filmen eftersom hämnden jag väntar på aldrig riktigt kommer. Och samtidigt finns det kanske något befriande i att se och skildra skiten (pappan) men inte låta den stjäla huvudrollen från det som också hela tiden finns där och är viktigare — det vill säga kärleken (mamman).
