Emily Norlings nya dokumentärfilm Megaheartz följer fyra vänner som mår dåligt och behöver en nystart. Vi följer bland annat den färgstarka Bambi som är mycket lätt att tycka om när hon pendlar mellan ångest och eufori, behandlingshem och att skapa konst. Får höra Emma prata med sin kärlek Ernie som försöker övertyga henne att komma tillbaka till honom. ”You couldn’t pay me enough”, svarar Emma. Men plötsligt har hon ändå rest långt bort till ett semesterparadis för att träffa honom – bara för att upptäcka att han inte svarar när hon väl är där.
Filmklipp från tjejernas nu varvas med arkivmaterial från Emilys barndom och mer arrangerade klipp. En bild som återkommer är att en av tjejerna sitter ensam i en bil som åker genom en biltvätt. Allt ackompanjeras av elektronisk musik. Sofie säger ”Den där kärleken som gör att du letar efter personen i alla andra, varför gör man det?” Och får från kameran frågan ”Så du letar inte efter honom längre?” Varpå hon säger ”Gud vilken bra fråga” och börjar gråta.
Först får filmen mig att tänka jag på när jag för någon vecka sedan lyssnade på ett (enligt mig väldigt dåligt) avsnitt av Kropp & själ om den lågmälda kärleken där det påstods att den depressiva kärleken romantiseras i vår samtid. Det gör den väl inte, tänkte jag – men när jag ser Megaheartz kan jag kanske förstå lite vad de menar. Filmen säger sig handla om ifall kärlek kan finnas utan vansinne men själva kärleken, lyckan, närvaron och samspelet med en annan tar väldigt lite plats i filmen. Snarare känns det som att Megaheartz handlar om vansinnet man kan lämnas i efter att en relation tagit slut då man desperat försöker få ihop de lösa trådarna. Och jag saknar berättelser om när det går bra lite, finns vansinnet även då? Megaheartz känns ibland lite ältande och som att man bara hör samma ledsna låt på repeat.
Och även om det är intressant att belysa denna mycket verkliga del av kärleken så är det svårt att inte känna att det också finns andra delar av kärleken som, om de visades, skulle kunna hjälpa till att förklara varför man står ut med vansinnet.
