Redan innan jag börja titta på Mark Cousins dokumentär Marschen till Rom undrar jag om regissören kommer att beröra Donald Trump. Många gånger när fascism numera nämns dras paralleller med de nyfascistiska rörelser som rör sig i den förre presidentens sfär. Jag blir då inte förvånad när filmen just inleds med Donald Trump. En journalist undrar varför Trump twittrat ett citat av den italienska diktatorn Mussolini. Är det lämpligt? Han svarar att han gillade citatet och viftar bort frågan. Istället menar Trump att han ju fick journalisten att prata om hans inlägg.
Marschen till Rom var en demonstration under oktober 1922 som utmynnade i en misslyckad statskupp av fascisterna men som i slutändan ledde till att Benito Mussolini blev Italiens regeringschef och senare diktator.
Regissören Mark Cousins utgår från den italienska filmen A noi! (Till oss!) från 1922 av regissören Umberto Paradisi som handlar om marschen. Cousins gör en filmanalys av den. Han fastslår att man manipulerade filmen och då förfalskade marschens storhet. Genom effektiv klippning, upprepande av scener och olika kameraperspektiv framställdes marschen ur propagandistisk synvinkel som enorm.
MenMarschen till Rom följer inte helt upp kopplingen mellan fascism då och fascism nu, vilket är synd. Det dras paralleller med nutida politiker, som Rysslands president Vladimir Putin eller Brasiliens expresident Jair Bolsonaro, och händelser som stormningen av Kapitolium. Men jag hade gärna sett ett vidare utforskande av vad som hänt från 1920-talet och framåt. Fascismen fungerar ju nu som ett paraplybegrepp som samlar olika extrema rörelser under sig men vad som sammankopplar och skiljer dessa olika rörelser åt hade jag velat ha ett svar på.
Nazityskland gjorde upp med sina förövare efter andra världskriget i Nürnbergrättegångarna men samma skedde inte i Italien. Fascismen levde vidare. Cousins visar hur den fortfarande är synlig i arkitekturen, den romerska maktsymbolen fasces finns på gatubrunnar, fascistiska texter är synliga på torg och arvet syns i olika enhetliga byggnader men är också, som ideologi, alldeles levande bland oss. Det är obehagligt. Men som Cousins fastslår att fascismen överlevt så pass länge att den vet vad som skrämmer oss. Och det är en skrämmande tanke i sig.