Aki Kaurismäki fortsätter att signera små mästerverk där han i oförskämt snygga bilder porträtterar sitt hemlands mindre vackra skuggsidor. Men det får inte passera ostraffat. För en tid sedan blev han så impopulär i Finland, att han såg sig tvingad att gå i exil till Portugal. Det var efter att han avslutat sin Finlandstrilogi, tre fantastiska filmer som omgående borde ges ut i dvd-box med blåvit ram - [I]Skuggor i paradiset, Ariel[/I] och [I]Flickan i tändsticksfabriken[/I]. Men tydligen var det inte så kul i Portugal, så sedan ett antal år är han hemma igen. Och nu i färd med ännu en Finlandstrilogi. Den första i den var [I)Moln på drift[/I], för några år sedan, en ljuvlig och sorglig ballad om en sopåkare och servitris i recessionens Finland. Efter ett lekfullt mellanspel med stumfilmen [I]Juha[/I] kommer han här med del två, [I]Mannen utan minne[/I], och om [I]Moln på drift[/I] rörde sig på samhällets bakgårdar, så är vi här nere i den dyiga bottnen.
En man stiger av tåget, sätter sig på en bänk - och somnar. Han blir överfallen och plockad på både pengar, identitetshandlingar och allt annat som skulle kunna tala om vem han är. När han vaknar har han nämligen ingen aning om detta, och har man inget namn och inget personnummer, då är man heller inte välkommen hos någon myndighet. Följaktligen hamnar han längst ner i samhället, i en containerstad utanför Helsingfors.
Här hittar han en del vänner och dessutom det enda ställe som tar sig an människor som han - Frälsningsarmén. Där återfinns Aki Kaurismäkis favoritskådespelerska Kati Outinen som arbetar som frälsissoldat. Och mellan henne och denne man utan minne, spirar sakta en sorts kärlek fram. Givetvis, som alltid i Akis filmer, skildrad med ett grymt underspel och den mest hårdkokta dialogen på den här sidan Raymond Chandler.
Bilden av Frälsningsarmén är förresten fascinerande. Och sympatisk. Men tro nu inte att Aki Kaurismäki gått och blivit religiös. En av nyckelreplikerna i filmen, från Kati Outinens sida, är: "Guds godhet regerar i himlen, här nere får var och en hjälpa sig själv".
Att döma av rapporterna från prisutdelningen i Cannes, där Aki fick ta emot juryns stora pris, har han heller inte gått och blivit nykterist. Men spår av eftertanke går att läsa in i [I]Mannen utan minne[/I]. En av de vänner som mannen hittar i containrarna, tar med honom till en bar där de drar några öl. Den här mannen intygar då att han förr kunde dricka två dagar i sträck, men att han inte gör det nu mer - "man är ju inte ung längre". Nu dricker han bara en eller två öl, hävdar han, men innan kvällen är slut har det ändå blivit åtta. Ett självupplevt självbedrägeri av bästa märke.
Det enda jag nu funderar på är hur kaurismäki ska kunna borra sig ännu djupare ner i samhällskroppen i den avslutande delen av trilogin. Inte för att jag tvivlar på hans förmåga, alltså. Men man kan ju alltid undra.Mies vailla menneisyyttä
Skådespelare:
Regi:
