När jag var i New York i vintras besökte jag en av världens största bokhandlare för thrillers: The Mysterious Bookshop. Hyllorna formligen sviktade med deckare och andra spänningsgenrer. När jag bad butiksbiträdet om några tips så plockade han fram ett antal titlar åt mig. Alla var skrivna av skandinaviska författare.
Stieg Larsson är onekligen mest känd för Millenniumtrilogin. Böckerna har sålt i mer än 80 miljoner ex i hela världen. Därför är det uppfriskande att Mannen som lekte med elden bara nämner romanerna som en fotnot till författarens oförtröttliga anti-fascistiska aktivism, hans medverkan i grundandet av tidskriften Expo och de mer renodlat journalistiska skriverier han ägnade sig åt om nätterna. Larsson är framför allt en journalist här, en murvel av klassisk nattsuddande, självförbrännande kaliber som en bara hittar i Alan J. Pakulas All the Presidents Men eller Steven Spielbergs The Post. Men vi kommer aldrig Larsson riktigt nära. De historiska rörelser han så träffsäkert skildrade hamnar i förgrunden för honom som person: han blir en ansamling texter och intervjusnuttar, och inte en sammanhängande berättelse. Inte en person. Någonstans i bakgrunden skymtar vi då och då en individ, men porträttet blir aldrig fylligt nog för att det ska kännas uttömmande. Publiken får däremot lära sig mycket om högerextremism.
Som det ser ut nu är Mannen som lekte med elden en habil, underhållande dokumentär om en brytpunkt i svensk historia som innebar en intensifiering och popularisering av högerpopulism. Men jag tror att det någon gång i framtiden kommer att komma en bättre dokumentär om författaren och människan Stieg Larsson.
