Näst efter bibelfilmatiseringar är den allra svåraste genren romantisk komedi. [I]Mamma, pappa, barn[/I] nosar ändå lite vågat på formen. Torkel Petersson spelar pappaledige vägarbetaren Jonny som går på babyrytmik (BABYRYTMIK!) med knodden - och just så där förlägen som han ser ut kunde Hugh Grant med fördel vara, med ett skumgummiträd på huvudet och en bebis i famnen. Grant skulle sedan ta av sig trädet, gå ut med sin intressante homosexuelle kompis och referera episoden i ett fyrverkeri av själv-ironiska one-liners. Jonny går ut och bowlar med en medelålders norrman och säger "Öh... serru... jag ha' träffat en tjej ba'."
Så förlåt mig om jag hela tiden trodde att jag tittade på ett drama. Det började riktigt bra med mansrollen där hemma och lilla mamman Sara (den begåvade Åsa Persson) tillbaka på jobbet och tvekan inför att påbörja ett husbygge och att Jonny träffar undersköna intellektuella Rebecka (Maria Bonnevie) på babyrytmiken. Och det fortsatte riktigt bra, med Jonnys föräldrar som en parallell illustration av parproblematiken och där satt jag och tänkte att det är ganska fräscht med en genomtänkt film om varför folk väljer att stanna i äktenskap eller lämna dem. Men sedan blev det en massa trams om den rolige norrmannen, och hej Maria Bonnevies bröst, och sedan blev det en "rolig" scen med en naken penis medan skådespeleriet gradvis stelnade.
Halvvägs byter filmen riktning från våndan att välja eller lämna äktenskapet till Jonny+Rebecka=Sant. Varför blir de kära? Jonny är vanlig, tråkig och dum. Rebecka är högutbildad, eterisk och hennes kille är byråkratmupp. Men motiveras filmens great love story faktiskt bara av att bruden vill ha lite arbetarklassballe? Jag skulle vilja säga att det naturligtvis finns en kemi mellan dem som överbryggar att de till exempel inte har något att prata om. Men det gör det inte! Det finns ingenting, och vi fattar inte varför han lämnar sin roliga fru som han älskar för den här kvinnan, trots de snygga brösten. Och vi får aldrig veta det, för den ende som pratar är norrmannen, som pratar om sin penis.
Jag har väldigt svårt för Bonnevie, främst för att hon och Liv Tyler egentligen är samma person - jämför rollfigurerna Dina och Arwen så fattar ni vad jag menar. Petersson inleder starkt men blir stel och konstig när han spelar mot Bonnevie. Kanske är plirandet, stirrandet och plutandet ännu bisarrare på nära håll. Kanske började alla hata varann under inspelningen. Kanske var det inte roligt längre. De stirrar förvirrat på varann och säger "Öh...". Vi stirrar förvirrat på bioduken och säger "Öh...".Skådespelare:
Regi:
