Love actually

När en firad, framgångsrik och grisigt rik manusförfattare plötsligt bestämmer sig för att själv regissera ett av sina manus så tänker man sig gärna att det ligger någon tanke bakom. Att han liksom väntat på att för en gångs skull få göra allt på sitt sätt, sådär som han föreställde sig att filmerna skulle bli när han satt i sin skrivarlya och filade på manusen till [I]Notting Hill, Bridget Jones dagbok[/I] och [I]Fyra bröllop och en begravning[/I]. Förstlingsverket från regissören Richard Curtis visar sig istället såväl stilmässigt som innehålls-mässigt vara en karbonkopia av hans tidigare filmer. Hugh Grant gör en Hugh Grant, Colin Firth en Colin Firth. Rowan Atkinson dyker upp i en liten biroll, och en lillgammal släkting till killen i [I]Om en pojke[/I] tjänstgör som gulligt barn-alibi. Den enda större nyheten i konceptet är det stora antalet kärlekspar som i den här filmen ska se varandra djupt in i ögonen, skiljas åt och sedan återförenas under spektakulära former. Missförstå mig rätt, jag gillar komedierna från brittiska Working Title, tycker att deras kombination av engelsk wit och amerikansk kommersialism är njutbar. Men när en film känns som en multipel déjà vu-upplevelse blir man förvirrad. [I]Love Actually[/I] är något av en filmisk motsvarighet till samlings-skivor som Absolute Lovesongs - en Absolut Romkom där även den mest inbitne påhejare av genren till sist blir proppmätt av enformigheten och upprepningarna. Peaken nås i filmens slutscener som utvecklas till ett kärleks-stackato som är svårt att uthärda. Men det finns tecken på en viss självmedvetenhet insmugen i intrigen. I en av bihandlingarna spelar en avdankad popstjärna in en ny version av sin gamla hit [I]Love is All Around[/I]. Som ett sista desperat försök att återuppliva sin karriär gör han om den till en julsingel - [I]Christmas is All Around[/I]. Fast utan att kunna dölja sitt självförakt under promotionarbetet i radioprogram och tv-shower. Med tanke på att [I]Love is all Around[/I] användes i [I]Fyra bröllop...[/I] känns det som en sorgligt själv-ironisk blinkning åt publiken. En utbränd manusförfattares sista, desperata utväg när kreativiteten går på sparlåga, och han inser att det han gjort inte är något annat än en cover på sina tidigare filmer, paketerad som årets julfilm. Men där självironin haltar, är det istället filmens mörkaste stunder som inger hopp. Skådespelare som Emma Thompson och Laura Linney lyckas fylla det förutsägbara med själ, och det är deras tragiska storylines (av någon anledning är det de äldsta kvinnorna som är mest olyckliga i den här filmen) som man hade önskat att Richard Curtis hade utvecklat. Den romantiska tragedin måste ju vara hans nästa, och naturliga steg i utvecklingen.