När den norska regissören Joachim Trier i november besökte Stockholms filmfestival plockade han hem sin andra bronshäst, den här gången för Louder Than Bombs, ett karaktärsdrivet sorgedrama som bland andra stoltserar med Isabelle Huppert, Gabriel Byrne och David Strathairn i rollistan.
Huppert spelar krigsfotografen Isabelle, en ofta frånvarande hustru och mor, nu så slutgiltigt förorsakad i en bilolycka. Efter sig har hon lämnat maken Gene, spelad av Byrne med en ambivalens som ibland överstiger rollens ramar. Han är en bekant fadersgestalt som sedan länge förlorat sönernas respekt. Den yngsta sonen, Conrad (Devin Druid), är schablonartat tonårsstrulig, på en gång tillknäppt och utagerande, medan den utflugne storebrodern, Jonah (en ständigt typecastad Jesse Eisenberg), känner djup ängslan över att själv ha blivit pappa.
Inför ett förestående retrospektiv över Isabelles livsverk befinner sig far och söner åter under ett och samma tak i en sövande villastad, oförmögna att kommunicera med varandra och ovilliga att konfrontera omständigheterna kring Isabelles död och psykiska ohälsa. Hennes arbete blir närmast en allegori för narkomani. I en av många återblickar förklarar hon att de flesta andra krigskorrespondenter är som adrenalintörstande narkomaner, men inte hon. De kantiga karaktärernas oförmåga att vara ärliga med varandra och sig själva dånar sannerligen högre än bomber i en slags samtida, ibland väl lång, färd mot natt.
Trier har stundom kallats för en litterär regissör, och konstigt är väl inte det när förra filmen – den finstämda Oslo, 31 augusti – var en lyckad om än lös filmatisering av Pierre Drieu la Rochelles roman Tag mitt liv som ibland lutade sig mot en litterärt sorlande berättarrösts minnen. Där fick platsen Oslo en uppburen roll som inte bara laddades av litterära lån, utan också av besjälade arkivbilder.
I Louder Than Bombs är formen, vilken Trier själv gärna betraktar som fri och sökande, än mer refererande och samplande. Således växlas grepp och perspektiv bekymmersfritt för att driva karaktärsstudien vidare. Ett virtuellt fadermord begås i datorspelet World of Warcraft, Tangerine Dreams lätt hypnotiska soundtrack till Tom Cruise-bagatellen Föräldrafritt dammas förtjänstfullt av och Hupperts karaktär skisseras bland annat genom fejkdokumentära inslag.
Dylika stunder är mycket lyckade, för att inte tala om en outsägligt melankolisk närbild på Huppert som i det närmsta tycks frikoppla filmfotot från tid och rum. Men det formmässiga potpurriet räcker tyvärr inte till för att maskera att Triers och Eskil Vogts manus är ett ganska sökt bidrag till en lång tradition av amerikanska familjedramer.
