”Vi kommer aldrig komma överens. Du får ha ditt liv och jag mitt.” säger fadern till den 18-åriga rosahåriga dottern Lola. Kanhända ett ganska typiskt uttalande för en tjurig förälder som tröttnat på sitt trotsiga problembarn. Men eftersom det inte är en ansiktstatuering, oönskad graviditet eller läppförstoring som pappsen motsätter sig utan könsbekräftande behandling, blir vad som kunnat vara en vanlig tråkig familjekonflikt mycket känslig och infekterad (och utanför filmens universum även, tack vare några coviduttråkade dementorcelebriteter, ett hett debattämne.)
Lola bor på ungdomshem, där hon nås av beskedet om sin mammas död. Hon åker till begravningen men hindras från att delta i ceremonin av sin far. Men när moderns aska senare ska spridas vid havet tänker Lola vara med, trots pappan Philippes hatiska motvilja.
Att Laurent Michelis film Lolas väg mot havet lyckas skildra könsdysfori inom en kärnfamilj på ett värdigt sätt (trots några väl snyftiga och onödiga flashbacks och pretentiösa dramaturgiska val) beror på att ambitionen har legat lite högre än att bara röra om i grytan. Lolas vardagskamp och faderns inskränkthet görs varken till sensation eller melodram och ingen egentlig vinnare utropas. Mycket är skådespeleriets förtjänst; det otroligt färgstarka belgiska stjärnskottet Mya Bollaers har en jävlaranamma-attityd som tagen från Sean Bakers Tangerine och den mer erfarna Benoît Magimel (Pianisten, Refug) utrustar pappan med trovärdig sårbarhet.
Filmen visar vägen mot att acceptera det misslyckade projektet föräldraskap och uthärda konfrontationer med sina egna fördomar som en del av livets depressiva dissonans. Det är bara att tacka och ta emot, Ivar.
