Aki Kaurismäkis andra film i en hamntrilogi är en dystopisk komedi och en estetisk fullträff.
Ett hamnlandskap av rostiga lyftkranar, trånga utrymmen, lastfartyg, och ljuspunkter uppluckrade i infrastrukturens silhuetter. Det hade kunnat vara Göteborg. Eller Le Havre, förstås. Khaled (Sherwan Haji) har tagit sig till Finland eftersom hans hem har blivit ruiner och nästan alla han känner är döda. Samtidigt som medierna rapporterar om bomber i hans hemstad slår en domstol fast att han inte kvalificerar sig som flykting.
Regissören Aki Kaurismäki är uppenbarligen en mycket raffinerad perfektionist och dessutom en lojal sådan. I början av 80-talet ingick han ett helig allians med filmfotografen Timo Salminen vars signatur i Ljus i natten är anmärkningsvärt grafisk, iskallt dystopisk och så stilig att den stryker en längs ryggraden. Men också ljudet passerar som genom ett vakuumfilter från vilket det kommer ut igen, kyligt men intakt.
Regissören Aki Kaurismäki har genom en utsökt filmestetik skapat en spegelbild till vår samtid, utan att innehållet i hans fiktiva värld skiljer sig nämnvärt från verkligheten. Tidsmarkörerna är sprungna från förra halvseklet, som vore scenografin ett förmanande från det förflutna vi aldrig får upprepa.
Wikström (Sakari Kuosmanen), en restaurangägare som vid en första anblick verkar lite barsk, ger Khaled jobb, husrum och en ny identitet, varav den sistnämnda att betrakta som en bitter välsignelse. Polisen gör razzia på restaurangen och passerade utgångsdatum, hundvalpar, olydnad mot EU-restriktioner och papperslösa flyktingar måste gömmas. Och jag kommer på mig själv med att fnittra flera gånger, för att Kaurismäki gör det riktigt absurda roligt.
