1966 möttes änkan Anne (Anouk Aimée) och änklingen Jean-Louis (Jean-Louis Trintignant) för första gången i Claude Lelouchs En man och en kvinna. Deras romans är ett bitterljuvt, visuellt och musikaliskt översvallande, men dramaturgiskt återhållet, nedslag i filmhistorien. Filmen, som prisades i Cannes såväl som av Oscarsjuryn, kan kanske beskrivas som kammen på den franska nya vågen och Lelouchs kritiska genombrott. Ett slags mellanting till de filmspråk som då tagit form sen slutet av 1950-talet och rättfram pojke-möter-flicka-berättelse för kärlekskranka massor.
De älskande återsågs 1986. Uppföljaren En man och kvinna: 20 år senare handlar om repetition, minne och duplikation, lekfullt iscensatt genom Annes dalande karriär som filmproducent. En uppfriskande men knappast briljant episod, till vilken Lelouch själv inte tar någon hänsyn när Anne och Jean-Louis återförenas i Livets bästa år.
Första gången träffades de för att deras barn gick på samma internat i Deauville. Nu, ett halvt sekel senare, är det Jean-Louis son Antoine (spelad av Antoine Sire liksom i de två tidigare filmerna) som söker upp Anne med en bedjan om att träffa hans åldrande far. Den forna racerföraren sitter nu i rullstol på ett ålderdomshem. Antoine säger att historien med Anne är det enda som tycks trotsa Jean-Louis begynnande demens.
Även Anne minns deras romans med ömhet, och på frågan varför de aldrig fick tillbringa mer tid tillsammans svarar hon att deras tid tillsammans helt enkelt var för vacker. Samtidigt inleds filmen med Victor Hugos ord - “de vackraste åren i ett liv är de som ännu ej levts”. Men filmen är mer uttalat upptagen med vad som varit, och formulerar sällan frågan om vad som kunnat bli.
Aimée och Trintignant, som är lika karismatiska och begåvade idag som de var 1966, är det största skälet att se den avslutande delen i Lelouchs lösa filmsvit. De två skådespelarna får till och med nästan mer att sätta tänderna i en film långt mer dialogburen än sin föregångare. Något många återblickar till den första filmens många ordlösa scener, ackompanjerade med Francis Lais omisskännliga, trallvänliga kärlekstema, påminner om.
Fotografiet må i vissa stunder nyttja en iPhonekamera - med särskilt platt effekt - men i övrigt är Livets bästa år knappast en film i tiden. Den är snarast besatt av det förflutna. Det präglar Anne och Jean-Louis samtal, den senares drömmar, nämnda återblickar samt bildlån från kortfilmen C’était un rendez-vous (1976). Kring detta tar minnet av en kärlek form, en kärlek som de kunnat släppa lika lite som de kunde leva med den. Att det hela ibland liknar ett nästan sockervaddskladdigt nostalgiprojekt kan inte hjälpas. För om än aldrig omistligt är det oförargligt, på något vis allmängiltigt, och bitvis bedårande.
