Om du likt många andra är igång med att göra fiktion av din trasiga uppväxt, ta dig tid att knarka lite av Debra Graniks filmografi först.
Hennes succéstory Winter's bone från 2010 om amerikanska outsiders gav världen JLaw och öppnade upp tårkanalslussar jag inte visste fanns. I den nya filmen Leave no trace fångar hon upp det känsliga ögonblicket när en förälder tvingas inse att dess barn redan är mycket mer än vad hen själv någonsin kommer att bli.
Den gudabenådade, ut i fingerspetsarna närvarande skådespelarduon Ben Foster och Thomasin McKenzie får historien om den PTSD-nedtyngda veteranen Will (Foster) och hans dotter Tom (McKenzie), baserad på boken My abandonment av Peter Rock, att kännas rakt igenom autentisk. De bor i ett väl undangömt tält i skogen, som de endast lämnar för att skaffa livsnödvändiga varor. Varje sådan utflykt är samtidigt en kurs i att överleva och att sudda ut alla spår efter sig; skogen är Wills trygga tillflyktsort och den enda plats Tom känner till och kallar hem. En dag blir de upptäckta av vakterna, fångas in och omhändertas av soc. Trots att alla de möter tar sig an deras livssituation med stor ömhet, att de snabbt både får tak över huvudet, psykologhjälp, jobb och skola, blir civilisationens klor och instängdheten alltmer outhärdliga för Will.
Granik visar lagom mycket förståelse för den vilsna och sköra faderns trauma, vilket är filmens stora styrka. Det finns där i bakgrunden som en självklar orsak, men blir aldrig en ursäkt för ett beteende som försätter barnet i fara. Även om inramningen ibland förefaller alltför poetisk och trailerparkromantisk står Leave no trace sig som helhet och för alla misslyckade barndomsskildrare finns här en chans att få sig en välbehövd funderare, från en 13-åring som blankt vägrar att ta på sig offerkoftan.
