Larry Flynt - skandalernas namn

"Vi är ute efter att chockera" sa denna films inte helt okända producent, Oliver Stone, i en intervju. Och de har lyckats. I USA. Men där har å andra sidan namnet Larry Flynt sedan länge varit liktydigt med kontroverser. Här hemma vet nog inte många vem han är, men när filmbolagens förtrupper, med god hjälp av dagstidningarna, fått göra sitt dagsverke kommer var och varannan svensk att drabbas av illusionen att de levt i skuggan porrtidningen Hustlers grundare i hela sitt liv. Vilket nog är ett måste för att man ska kunna finna Larry Flynt - skandalernas man som en viktig film. Larry Flynt föddes i gyttjan men lämnade den, materiellt sett, i ett nafs när han i sin nystartade tidning publicerade smygfotograferade nakenbilder på Jacqueline Onassis. Flynt skapade efter detta, med benägen hjälp av flickvännen Althea, diverse tokroliga samt mer eller mindre grova porrbilder som fick 70-talets moralister att gå i spinn. Teckningen av tomten med en rejäl erektion genererade den första rättsliga tvisten och efter det följde många fler, vilka förpassade Flynt till såväl fängelsevistelser som, i förlängningen, ett liv i rullstol. Det är emellertid i första hand inte Larry Flynt, utan kampen för det fria ordet, som attraherar regissören Milos Forman. Invandrad, som han är, från två diktaturer, den nazistiska och den kommunistiska, är detta extra lätt att förstå. Men det som gör att denna mycket patriotiska film inte stannar kvar i medvetandet ens minuter efter uttåget ur biografen är att ursprungstesen: att även ett riktigt avskum ska få säga vad han vill, förfelas av Formans smeksamma porträtt av Flynt. Filmens Flynt är visserligen en störd figur - en sådan som är kul att titta på men hemsk att möta i verkliga livet - men att sådana människor ska få göra sig hörda, och gör det i såväl riksdag som i syntgruppen Vacuum, är väl de flesta ense om. Men längre än så går alltså inte Forman. Ingenstans nämns verkningarna av porrens grova exploatering, incestanklagelserna från dottern eller det storhetsvansinne som fick Flynt att söka presidentposten. Det är, så att säga, bara spel mot ett mål. Sett ur detta perspektiv vacklar filmens stomme betänkligt men om man ids bortse från det ovan nämnda finns det omständigheter som ändå gör filmupplevelsen angenäm. Till skillnad från alla de filmare som bedyrar det amerikanska samhällets ständiga triumf över de bigotta påminner Forman att det inte blivit mycket bättre med tiden. Att de reaktionära krafterna ständigt håller fingret på avtryckaren (en glad ironi att nämnas i sammanhanget är att filmens ursprungsaffisch, med en halvnaken Woody Harrelson korsfäst över ett kvinnosköte, fick så många påstötningar från känsliga finansiärer att man beslöt byta den mot en mildare variant). Phillippe Rousselots (Diva, Där floden flyter fram) vakna foto piggar upp ytterligare och så gör även de genomgående lysande skådespelarinsatserna. Att se favoriten Woody Harrelson visa framfötterna brevid nya stjärnskottet Edward Norton (Primal Fear samt Woody Allens kommande) är ren och skär bionjutning. Och att Courtney Love ter sig aningen gammal när hon inledningsvis agerar 17-årig Althea glöms snart bort när hon, ju längre filmen lider, på ett smärtsamt vis åskådliggör ett gravt heroinberoende. Och det behövde hon ju inte "göra en De Niro" för att klara av.