Lara Croft Tomb Raider The Cradle of Life

12-åriga pojkar världen över kan andas ut. Hon är tillbaka. Och hon har inte glömt hur man åker vattenscooter, bitchslappar hajar och precisionkastar spjut på böcker om grekisk historia. Dessutom - för vad det är värt - är det här jämfört med Simon Wests gräsliga cyberbabe-kalkon från 2001 inte så pjåkigt som filmhantverk. Okej, jag säger inte att själva ploten heller denna gång är något annat än sinnessvag - galen professor vill öppna Pandoras ask och bli planetens härskare. Men annat har förbättrats. I upplagan med den dyslektiska titeln [I]Lara Croft Tomb Raider The Cradle of Life[/I] har man framför allt kommit till den avgörande insikten att det är helt okej att filmen är uppbyggd som ett nivåbaserat dataspel - bara det faktiskt finns scener som är möjliga att komma ihåg en halvtimme efter att filmen är slut. Efter den första filmen satt alla 12-åriga pojkar stumma av amnesi i baksätet på väg hem från Heron City. Det var helt svart. Ingen kunde minnas ett enda bildfragment. I [I]The Cradle of Life[/I] har man lyckats betydligt bättre med Indiana Jones-scenerierna. Här finns vällustiga hopp i fladdermuskostym från skyskrapa i Singapore. Slagsmål med några väldigt datoranimerade men ändå rätt fräcka trädbestar i en park i Afrika. Precisa katapulthopp ner i Land Rovern. Och så den obligatoriska stenbumlingsjakten i början, där Lara ger sig in i Alexander den stores soltempel i den grekiska övärlden, roffar åt sig en självlysande boll och liftar upp till vattenytan med en desillusionerad vithaj (Lara slår den på näsan). Som lätt kontextlös äventyrsfilm är [I]The Cradle of Life[/I] ett steg i rätt riktning. Som katalog över tänkbara extremsportsemestrar är den oöverträffad.