I filmatiseringen av A.J. Finns bästsäljare Kvinnan i fönstret spelar Amy Adams barnpsykologen Anna Fox, som separerad från sin make lever ensam i ett town-house på Manhattan sånär på en katt och en arbetslös musiker inackorderad i källaren. På grund av sin svåra agrofobi (torgskräck i folkmun) går Anna aldrig ut längre. Istället sitter hon instängd framför klassiska Hollywoodfilmer, knaprar piller och dricker rödpang: en cocktail av ordinerad och egenhändig medicinering den frånvarande maken gärna och ofta avråder ifrån över telefon.
Fönstret mot gården flimrar förbi som ett omen på Annas tv. För likt Jimmy Stewarts benbrutne fotograf har hon för vana att speja på sina grannar. Särskilt på den nyinflyttade familjen Russell på andra sidan gatan. Precis som Stewart bevittnar såklart också Anna ett mord. Men givet hennes sköra psyke och tunga medicinering är det ingen som tror henne.
Anna blir anklagad för att vara alkoholiserad, fullkomligt kocko och kattkvinna i en psykologisk thriller vars raison d’être är att dra undan mattan under fötterna på publiken. Det blir tyvärr ett självändamål. Förvisso är just ett av filmens twist-moment också då dess mest intressanta stund då det närmast är iscensatt som pjäs som utspelar sig i Annas huvud. Det är den enda scenen i vilken ensemblen tycks agera i någorlunda samklang. Framförallt Gary Oldman och Julianne Moore besitter som makarna Russell en i sammanhanget överflödig talang, som i övrigt mynnar ut i överspel.
Det är ett haltande bidrag till den lite uttjatade subgenre jag gärna kallar mindfuck noir. Dessutom lyckas regissören Joe Wright höja pulsen förrän i elfte timmen, när det blivit dags för filmens våldsamma final. Tristast är det för Adams som gjorde en liknande roll så mycket bättre i tv-serien Sharp Objects. I det stora, lagom chicka New Yorkhuset känns Anna mest som en överflödig och slätstruken upprepning.
