Kusin Bette

Honoré de Balzacs roman Kusin Bette har kallats litteraturens motsvarighet till Limburger-ost. Om den litterära förlagan har en doft som gör den till en sanitär olägenhet och bäst serveras med schalottenlök, grovt bröd och kolsvart öl så är McAnuffs filmatisering en Brie med salta kex och ett svalt rödvin. Stora känslor tonas ned, medan lustiga infall och komiska personlighetsdrag stryks under med markeringspenna. Handlingen utspelar sig i ett deprimerat Paris inför den stundande revolutionen, och som sig bör i en Balzac-roman, inom den franska aristokratin. Bette är den fula ankungen som aldrig fick bli någon svan. När hennes rika och bortskämda syster dör, försöker hon intrigera sig in i finare kretsar. Sex, utpressning och hämnd är inte precis sensationella ingredienser i ett drama, men en inspirerad Jessica Lange i huvudrollen gjuter liv i berättelsen och fungerar som en brygga mellan bokens tunga sanningar och regissören McAnuffs humor. Bette är kall, beräknande och hon ser rakt igenom skådespelet som pågår runt omkring henne. Lange porträtterar henne utan att någonsin falla i karikatyrfällan, utan ger oss en kvinna så övertygad om sin egen enkelhet att varje känsloyttring från hennes sida skulle vara grotesk. När hon för en gång skull släpper lös sin förtvivlan och sin sorg, kan vi känna hennes lättnad och skam. Ett myllrande persongalleri backar upp Lange. En notorisk förförerska och nattklubbsångerska, män av typisk arvsadel, nyrika och smällfeta knösar, bortskämda överklassflickor och en skulptör som är besatt av sin egen storhet som konstnär men som aldrig orkar arbeta. De är alla komiska och lätta att göra sig lustiga över - men inte enbart. Regissören McAnuff lyckas få med tillräckligt många tunga sanningar för att göra Kusin Bette till roande och övertygande kvällsunderhållning. Men en del av det som skulle kunna ge en längre eftersmak har han tyvärr lämnat kvar mellan tummade bokpärmar.