Uppenbarligen löser man livskriser med att åka till Saudiarabien och operera bort en cysta. Eller något sådant i alla fall, det är inte helt lätt att veta med Kungens hologram.
Tom Tykwer (Spring Lola, Parfymen) har filmatiserat David Eggers roman om affärsmannen Alan Clay (Tom Hanks) som fått i uppdrag att sälja in en ny holografisk teknik och få kontraktet för kungadömets IT-tjänster. Mest har han åtagit sig det för att kunna skicka sin dotter till college, men generellt känner han sig vilse i livet. Han har tappat riktningen. Likaså kan sägas om filmen i sig.
Är Kungens hologram ett livsdrama, en kulturbyråkratisk satir eller en exploaterande västerländsk reseskildring? Filmen är helt ur Alan Clays perspektiv och håller sig så gott det går från att vara dömande på något sätt, vilket blir lite problematiskt med tanke på att den utspelar sig i ett land som rankas i botten vad gäller mänskliga rättigheter. De offentliga dödsstraffen porträtteras som en kufisk kulturkrock medan vi bjuds på ett andetagstappande rasistiskt porträtt av en muslim (med världens kanske sämsta tandläkare) som tror att Alan är från CIA.
Tom Hanks är sedvanligt väldigt bra men det är sällan vi sett honom såhär melankolisk, ibland känns det som att de försöker efterapa Bill Murrays bortkommenhet i Lost In Translation. Tom Skerritt dyker upp i en enda scen (förutom den där han står tyst i bakgrunden). Bäst blir filmen när Alan försöker ta sig fram i en saudisk byråkrati som självaste Kafka skulle blivit stolt över. Bortsett från det går Kungens hologram bäst att beskriva som dess titel – imponerande på ytan men saknar minnesvärt djup.
