Kundun

admin-kollegorna 11:39 23 May 2000
En rågblond, arisk atlet kommer till Tibet, fyrar av några leenden och femöres-filosofier och lägger på så sätt fundamentet för den 14e Dalai Lamas kommande visdom och stordåd. Västerlandet, återigen, som den frälsande stormakten med direktkontakt med världsalltet. Storartat idiotiskt. Nej, jag pratar inte om Martin Scorseses Kundun utan om förra månadens "Brad Pitt, featuring Dalai Lama": Sju år i Tibet. Jag tyckte redan tidigare illa om detta kolonialistiska spektakel men efter ett besök i Scorseses drömska värld ter sig Brad Pitts pomaderade frisyr ännu mer irriterande malplacerad i Himalaya. I Scorseses version av Tibet hittar vi inte en enda amerikan - förutom i den gamla journalfilmen som stolt deklarerar att "rättvisan" har bombat Hiroshima. Utan stjärna ingen publik, brukar det ju heta, och vad gäller just denna film ska jag äta upp min musmatta om den säljer ens hälften så många biljetter som Sju år i Tibet. Tyvärr. Detta vågade uttalande kommer dock inte enbart som följd av den tacknämliga frånvaron av anglosaxer, utan av Scorseses imponerande ovilja att stryka publiken medhårs, samt hans enastående förmåga att låta (nästan) alla sina verks beståndsdelar, från klipp och kamerarörelser till patinering och musikval, vara troget dess tema. Han är helt enkelt en av de få som kan och vågar göra exakt de filmer han vill göra. Maffia- och actionhistorierna med nerviga italienare ackompanjeras av ett distruptiv och ofta oroande bildspel, när han gör återhållen romantik är det med dröjande penseldrag och nu, när den uppvaktade är en inkarnation av Buddha själv, råder ett närmast mediativt lugn. Dock uppbrutet av Dalai Lamas blodiga visioner, insprängda likt blixtattacker av huvudvärk. Dialogen är sparsam men bildflödet massivt. Mycket vackert, stort, smygande suggestivt och samtidigt alarmerande aktuellt. Men ändå mer poesi än epik. Historien är känd men tål en upprepning: den 14e reinkarnationen av Dalai Lama, kallad Kundun, hittas 1937 i en tvåårings kropp i en by nära den kinesiska gränsen. Pojken förs vid fyra års ålder till Lhasa och växer upp för att axla en minst sagt tung mantel. Under tiden växer Kinas makt och när Mao tar över i grannlandet och förklarar krig mot religionen påbörjas en grym och fortfarande pågående ockupation av det icke-vålds-praktiserande höglandet. Dalai Lama flyr till Indien och resten har ni kanske läst om i tidningarna. Kundun utgår från "sanningen" att det verkligen rör sig om en reinkarnation, varför en diskussion om detta är futilt här, och sätter på så sätt och standard för vår upplevelse av pojken på duken. Relativt lite tid ägnas alltså åt den fråga som borde vara minst sagt hämmande för en ung människas personlighetsutveckling: är jag Gud? Pojken gråter, i någon scen, efter sin mamma men annars regerar ödestron. Vilket onekligen är något störande för den som vill Dalai Lama in på livet. Men Kundun ska å andra sidan inte, likt Kristi sista frestelse, ses som en humanisering av en ouppnåelig ikon, utan snarare som en emotionellt, religiöst, sökande film av en extremt skicklig filmmakare som inser att det finns frågor utan svar. När han i ovan nämnda film tolkade Biblen på sitt eget sätt, var det med erfarenheter från en katolsk uppväxt (han tänkte faktiskt ett tag bli präst), det vill säga en ständigt närvarande, och allseende, gud. Nu är han på andra sidan jordklotet, i ett annat klimat, utan biktbås, och närmar sig därför med förundran. Och med insikt om Dalai Lamas politiska betydelse. Drömscenen där den 14e står ensam i ett hav av mördade landsmän, är bildstyrka av skrämmande potens. Vad var det Göran Persson sa efter sitt besök i Kina? Föredömligt stabil regim?
Kundun
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner