Varför gör en en vegetarisk hipsterrestaurang utanför Jönköping fem liter beurre blanc?
Jag är en sjuk man. Ur balans. Ur fas. Yr. Jag har fått Vestibularisneurit. JA DET ÄR SOM KRISTALLSJUKAN MEN MYCKET VÄRRE. MYCKET VÄRRE. Jag har varit snurrig och balansnedsatt i en månad nu. Att röra på huvudet framkallar akuta fallkänslor och stort obehag. Min stackars hjärna jobbar övertid med att justera vinglighet och att hindra mig från att faceplanta asfalten när jag är ute och går. Merparten av tillgänglig hjärnkapacitet är numera reserverad för detta ändamål. Vid minst fem tillfällen den senaste veckan har min sambo återkopplat till samtal hon påstår att vi har haft medan jag står som en tecknad figur som får en tankebubbla ovanför huvudet med tumbleweeds som rullar fram i vinden. Helt blankt.
Ai Ramen, till exempel. I söndags kunde jag inte komma på vad det hette. Det fanns inte i min hjärna. Borta! En annan bieffekt av mitt tillstånd är att jag fått svårt att navigera i samtiden och kulturen. I vanliga fall kan jag oftast analysera och i alla fall hjälpligt förstå. Men inte nu längre. Jag är helt tappad. Bortkollrad.
Jag försökte se första avsnittet av Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Under de första tio minuterna fanns inte en enda scen som innehöll ett uns av genuint mänskligt beteende. Istället bara någon sorts urartad, uppskruvad och skev quirkyness. Det var som att titta på utomjordingar. Jag var tvungen att stänga av. Hur kan en regissör ha regisserat det här? Hur kan en Netflixchef tillåta att detta sänds? Jag försöker fatta, men det går inte. Om jag bara inte varit så yr så hade jag säkert förstått storheten.
En annan dag vinglade jag förbi KFC i Farsta C och såg en stor reklamskylt för deras nya produkt: Crispy Naan. Ursäkta? Kentucky Fried Chicken lanserar alltså något de kallar Crispy Naan. Kentucky Fried Chicken. Nu har jag sett allt, tänkte jag. Det var så orent och svårförståeligt för mig att jag svimmade rakt ut och landade på en äldre herre i permobil. Nej, det gjorde jag inte. Men jag blev hjärntrött av att försöka förstå och var tvungen att gå hem och vila. Om jag bara inte varit så yr så hade jag säkert sett rimligheten i att Crispy Naan på KFC ska få existera i världen.
Sedan läste jag ut Henrik Bromanders De närmaste. Jag gillade den. Ett imponerande romanbygge, som enligt utsago och längden på tacklistan är extremt välresearchad. Men på en sida står det: ”[...] Clarissa på såsstationen brände vid fem liter beurre blanc [...]”. Va? Vad i? Vad menas? Beurre blanc är en smörsås, en emulsion. Väldigt värmekänslig. Blir den för varm så spricker den. SPRICKER. Det är det som är utmaningen med en beurre blanc, att få den att hålla ihop. Kan man ens bränna en beurre blanc om man inte aktivt försöker? Jaghar aldrig hört om det i alla fall.
Och fem liter? Varför? Det är väldigt mycket sås. En restaurang i Sturehof-storlek kanske gör av med fem liter beurre blanc på en bra kväll. Men inte en vegetarisk hipsterrestaurang utanför Jönköping som det rör sig om i boken. Eller? Varför, varför har ingen bett Bromander ändra till att Clarissa spräckt såsen? Eller till en annan sås som kan brännas vid? Vem är kocken han kollat köksfakta med?
Hen är antingen illvilligt inställd till Bromander eller inte kock. Jag är inte kock och för mig låter de här två detaljerna lika galna som att säga att jorden är platt. Jag fattar faktiskt inte hur det här har kunnat gå igenom alla korr. Det ska väl inte vara möjligt i en roman där det är så viktigt med researchen? Aaarrrgh, så förvirrad! Vad är det som händer? Som jag längtar till när jag slutar vara yr och samtiden blir förståelig igen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2025.
