Om man bara dömde efter Pedro Almod-vars val av filmtitlar skulle tesen rebellen har blivit konservativ vara fullt gällande. Den tematiska likhet som döljer sig bakom titlar som Passionens labyrint, Bind mig, älska mig, Dunkla drifter, med flera, är heller inte att ta miste på - flera med mig skulle nog göra en volt i biostolen om det dök upp ett Almod-var-alster med titeln Traktorn.
Men så är ju spanjoren "besatt av sex", som det står i Nordstedts filmlexikon. Precis som de flesta andra spanska regissörer de senaste 20 åren, skulle kunna tilläggas. Det är självklart en grov förenkling men det finns en klar och tydlig skiljelinje som är dragen någonstans vid senare hälften av 70-talet. En linje som sammanfaller med att diktatorn Franco abdikerade och de första allmäna valen infördes. Samhället öppnades och med det möjligheten att ta ut svängarna även inom kulturen; plöstligt fick en ung generation filmare chansen att släppa lös sina tidigare nedtryckta hormoner.
Då man av senare års spanska importer ändå kan ana att många av de nytillkomna regissörerna tar detta relativt nyvunna svängrum för givet, och inte känner ett tvång att slå ett slag för den frihet som redan finns, stapplar Almodovar vidare med sitt paradtema "Lust" likt ett Led Zeppelin-fan med rullator och drömmar om dåtiden. Titeln på denna film ter sig i ovanstående kontext inte helt oväntad.
Men som den observante har noterat är betyget ovan av mycket glad karaktär. Och det är inget misstag. Almod-var har helt enkelt, efter snart tio år av stagnation och upprepning, tagit sig i kragen och insett att tiden förändrar människor och sociala sammanhang. Grundhistorien cirkulerar självklart fortfarande kring passion och kärlek men nu inte som självändamål utan som en naturlig del av ett drama som lika mycket är ett nutidshistoriskt sådant som en god relationsthriller.
I filmens första scener är det 1970 och Franco har nyligen, på grund av allt större kritik mot systemet, utlyst undantagstillstånd. En ung kvinna hinner inte till sjukhuset utan föder, i en parafras på Jesu födelse, i en buss en liten pojke som genast får namnet V'ctor. Någon "obefläckad avelse" är det emellertid inte tal om då mamman är prostituerad. När vi möter V'ctor igen är han 20 år, pizzabud och hopplöst förälskad i en kvinna som han bara har träffat en gång, i samband med ett snabbskjut på en fest.
Han söker upp kvinnan, Elena, men eftersom den enda som hon skulle vilja träffa just då är hennes langare, uppstår ett mindre tumult som några uppdykande poliser tolkar som ett våldtäktförsök. Poliserna griper in och en av dem blir av misstag så illa skjuten att han blir förlamad - vilket också innebär startskottet för en smått sinnrik, smått tragisk och mycket underhållande intrig (baserad på en roman av Ruth Rendell) som sakta men säkert tar sig fram till nutid.
Den som skulle få för sig att läsa manuset med rent teoretiska ögon skulle möjligtvis inte se så stora skillnader från Almod-vars sentida besök i de dramatiska relationernas jaktmarker, men temperamentet i iscensättandet är nytt. Eller snarare nygammalt. Hysterin är borta och ersatt av en eftertänksamhet, en slags humoristisk melankoli som för tankarna till Almod-vars hittills bästa film, Pepi, Luci, Bom och de andra flickorna (1980) - något som även ger skådespelarna utrymmet att ge sina roller flera och mer vardagligt levande karaktärer. Vilket i sin tur gör dem lockande oberäkneliga; i synnerhet den evigt testosteronstinne V'ctor och den av alla åtrådda Elena (Francesca Neri från Carlos Sauras Skjut!.
Så intensiteten är utan tvekan närvarande, också tack vare ett begåvat bildberättande som till och med kan få en brödrost att väcka känslor. Och även om nämnda intrig kanske inte är alldeles extravagant i sin utformning, är den ändå så flyhänt strukturerad att den tar oss på några extra, oväntade, svängar innan den anländer där vi anade att den skulle. Vägen dit är klart njutbar.Carne trémula
Skådespelare:
Regi:
