Kapten Corellis mandolin

Jag kan inte riktigt låta bli att haka upp mig på Nicholas Cages bräkande. Han spelar den italienske kaptenen Corelli och spottar ut sina repliker på något som ska föreställa engelska med en grov italiensk brytning. Han är inte vidare bra på det, så jag kan inte sluta tänka på det. Eller på att han spelar mot spanjorskan Penélope Cruz, som säger sina repliker på något som ska föreställa engelska med grekisk brytning -- ett öde som hon delar med John Hurt och Christian Bale. Och inte har britten David Morrissey, som spelar tysk militär, det lättare med sin distinkta tyska brytning. "Den här filmen måste fått mängdrabatt på dialogtränare" tänker jag, och tycker plötsligt att allt hörs som en grekisk variant av "[I]Allå! Allå![/I]". Kanske hade jag inte tänkt fullt lika mycket på uttalsproblematik om bara filmen hade fängslat mig lite mer. Trots vackra scenerier, naturkatastrofer, avrättningar och flyganfall så blir resultatet påfallande slätstruket. Som stora uppblåsta kulisser utan liv eller sammanhang. [I]Kapten Corellis mandolin[/I] bygger på en bästsäljande bok av Louis de Berniéres och utspelas på en grekisk ö som invaderas av italienska soldater under andra världskriget. Bland trupperna finns den operaälskande italienske kaptenen Corelli (Cage) som är mer intresserad av att lira mandolin och uppvakta läkardottern Pelagia (Cruz) än att föra krig. Men oavsett hur mysigt Corellis sjungande regemente är, så tränger till sist krigets grymheter sig in även i den ockuperade idyllen. Då -- för första gången -- känns det som om regissören John Madden ([I]Shakespeare in Love[/I]) lyckas bryta sig bort från de riskfria klichéer som hör till den här sortens dramatiska storfilmer. Men det är så dags -- då luktar det redan fejk, precis som det gör om Nicholas Cages usla italienska brytning.