Vad gör du i din källare? Kanske angår det inte någon annan. Vad det än må vara är det sannolikt inte konstigare än något som försiggår i dokumentären Källaren, vilket också är lite av filmens premiss. När den österrikiske regissören Ulrich Seidl gör hembesök i sina kompatrioters källare, vissa dunklare än andra, ligger blickfånget på det normavvikande, det vi ogärna talar om. I källarens trygga vrå visar en rad människor upp fritidsintressen som sträcker sig från nazivurm och marschmusik till BDSM, men som också inkluderar förlorade operadrömmar och modelljärnvägar. Att människor vill öppna sina mest privata rum för Seidls kamera, och därmed massmedial tillgång, inger en kittlande spänning som kanske är mer ”pervers” än något filmen skildrar. Det säger sig självt att vi rör oss i ett etiskt gränsland.
Det blir många äldre män som kommer till talan. Ofta ger de uttryck för unkna värderingar som skulle reta många samtida nationella självbilder – i varje fall ovan jord. Ibland lurar rentav Fritzl-konnotationer nedanför källartrapporna, även om filmen inte har med något fullt så hårresande att göra. Hur som helst kommer Seidl knappast upphöjas till österrikisk nationalskald.
Seidls filmskapande gör inte mycket för att reda ut den ibland omtvistat tunna gränsen mellan fiktion och dokumentär, men det tycks inte heller vara hans avsikt. Tematiskt liksom estetiskt ligger Källaren nära spelfilmerna i Seidls Paradis-trilogi. Luftiga bildkompositioner tar med omsorg vara på det extremt vardagliga och det, för en förmodad urban och ganska intellektuell publik, avvikande och främmande däri.
Vid ett fåtal tillfällen tappar filmen bort sig i fascination för köttsliga lustar. Undantaget en sadomasochistisk kvinnojourarbeterskas berättelse överskrider sexuella teman sällan ljum sensationslusta och tenderar dra ner filmens annars utmärkta tempo. För i övrigt är Källaren en mycket underhållande film – även om en del skratt fastnar i halsen.
