Kadaver

Calle Wahlström 09:00 22 Oct 2020

I Netflixs första nordiska “originalfilm” har vittrade löpsedlar lämnat apokalypsens överlevare i ovisshet. Var det ett atomkrig eller en olycka? Vilketdera ska snart visa sig ovidkommande. Pretexten att visa upp ett Norge i spillror har tämligen lite att göra med skräckfilmen Kadavers fortsatta handling. Vad som spelar roll är att livet är hårt för Leonora (Gitte Witt), Jacob (Thomas Gullestad) och deras dotter Alice (Tuva Olivia Remman). När de får chans att gå på en mystisk teaterföreställning, som dessutom inkluderar ett välbehövligt skrovmål, ser Leonora chansen till en liten ljusglimt i den digra tillvaron. Inte minst för Alice som inte upplevt den värld som en gång varit.

Föreställningen äger rum på ett gammalt hotell, vars placering, upphöjd över den sargade staden, är rent slottslik. På ytan för det också tankarna till The Shinings Overlook Hotel, men när den vattenkammade direktören för det hela (Thorbjørn Harr) välkomnar sina gäster iklädd frack vandrar tankarna snarare till slottet i The Most Dangerous Game, där greve Zardoff behandlar sina skeppsbrutna gäster som storvilt. I Kadaver blir den hungriga teaterpubliken snarare deltagare i ett förrädiskt skådespel på liv och död, där det enda som skiljer dem från de faktiska aktörerna är guldfärgade operamasker. Här någonstans hemsöker även Stanley Kubricks Eyes Wide Shut ett spretigt fuskbygge som varken vet att renodla eller begränsa sina referenser. Det är lite som en fantasi tillhörandes en filmskoleelev som utöver ovan nämnda exempel just upptäckt Luis Buñuel, Guillermo del Toro och Jean-Pierre Jeunet.

Resultat är mer upptaget med en krafsig yta än att krypa under skinnet på varken publik eller protagonist, och samhällelig kommentar artikuleras med samma eftertanke som hos en bakfull humaniorastudent på måndagsseminariet.

Nåväl. Alice separeras snart från sina föräldrar och härifrån spelar Leonoras modersinstinkt första fiol - och Witt gör ett godkänt jobb givet förutsättningarna som bjuds efter långfilmsdebuterade Jared Herdals tunna manus och grunda regi. Förtvivlad springer hon runt i lugubra rum, vindlande korridorer och ringlande trappor. Tavlor har ögon. Röda färgtoner omsluter miljöerna som en blöt filt. Längs med vägen strösslas ledtrådar om direktörens förflutna som varken gör berättelsen begriplig eller eggande. Och bara stundtals, i vitkaklade köksmiljöer, gör filmen verkligt anspråk på sin titel. Det är en minst sagt otillräcklig föreställning. 

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Mank

Calle Wahlström har sett David Finchers film om manusförfattaren Herman J. Mankiewiczs arbete med Orson Welles mästerverk "Citizen Kane".

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!