Jumanji

Den första meningen som yttras i snälla äventyrsfilmen Jumanji lyder: "Det är ingen fara, det är bara en vargflock". Efter en sådan bristfälligt lugnande replik inser man att det, som Arne brukar säga, kommer mera. Mycket mera. Efter denna korta inledning, där två pojkar gräver ner ett brädspel i jorden, flyttas vi fram hundra år i tiden då den unge Alan har lagt vantarna på spelet. När han sätter sig för att spela det till synes uråldriga spelet tillsammans med kamraten Sarah börjar djungeltrummor ljuda ur det gamla träet. De små utsnidade springarna rör sig av sig själva så fort någon av barnen kastat sina tärningar. "Måste vara magneter", tror Alan som sekunden senare, bokstavligen, sugs in i spelet till en annan värld medan Sarah springer hem till mamma med en svärm arga fladdermöss efter sig. 26 år senare och nutid. Syskonen Judy och Peter och deras moster flyttar in i det öde huset och det dröjer inte länge förrän barnen hittar det oavslutade spelet. Tärningar, springarna rör sig, "måste vara datachips", säger Judy och plötsligt uppenbarar sig ett livs levande lejon -- eller snarare ett datoranimerat sådant -- tätt följt av en lätt hysterisk Robin Williams (som gör Allan som vuxen). Efter ett kvarts sekel i en fiktiv men ändå smärtsamt verklig djungel är Alan överlycklig över att vara hemma igen. Men han och barnen förstår snart att de måste fortsätta spelet ända in i mål om de ska kunna bli av med alla farliga krafter som de släppt ut i det lilla samhället. Så ungefär löper filmen. Kort spänningssekvens, faran över, tillbaka till spelplanen, ny fara och så vidare. Med ett manus vars intrig och karaktärer knappt alstrar mer fiktion än regelsamlingen till Monopol är det inte underligt att man lagt extra stor tonvikt vid datorns kapacitet att skapa annars mycket svår-roddade scener. Nu kan vi faktiskt se Williams sjunka genom ett golv som plötsligt och framför våra ögon förvandlas till kvicksand. Eller bevittna hur en hord elefanter trampar ner allt i sin väg. I samma scen, så att säga. Utan front projection eller miniatyrbyggen. Detta är naturligtvis inget nytt (Terminator 2 banade vägen) men ändå kul och det ger framför allt framtida filmer oanade möjligheter att täta sina actionscener. Än så länge får vi emellertid, precis som i Toy story, stå ut med att animationerna rör sig lite väl kantigt. Bonus: Vi noterar en kort men välförtjänt comeback för den köttätande växten Audrey II från remaken på Little shop of horrors.