Julie & Julia

16:28 29 Oct 2009

Till att börja med: Vilken befrielse att se Maryl Streep spela något annat än snipmunnad Djävulen bär Prada-kärring. Streeps porträtt av kokbokslegendaren Julia Child, som introducade det franska köket för den amerikanska allmänheten på sextiotalet, är fantastiskt upplyftande.

Ni som sett Dan Aykroyds SNL-imitation vet att Julia Child var stor, bullrig, jätteglad och hade ett så där sinnligt förhållande till mat att man inte visste om hon skulle äta den eller ingå partnerskap med den. Det där fångar Streep på ett magiskt sätt. Från första scenen där hon och maken (Stanley Tucci igen!) provsmakar parisiska primörer är det en fröjd att få sitta vid samma bord. Men. Och det finns ett men. Det här korsklipps med en nödtorftig redogörelse för hur en tjej gjorde bloggsuccé för några år sedan genom att laga sig igenom Childs tegelsten Mastering The Art of French Cooking. Julie Powell hette hon – här i form av Amy Adams. Det är inte Adams fel att denna halva stinker. Det är ett vettlöst manus. ”Hm, vi har ett originellt porträtt av en av 1900-talets mest osannolika matpionjärer... ska vi inte slänga in en timme såsigt Bridget Jones-dravel också?” I en nyckelscen uppdagas det att den nu 90-åriga Julia Child fnyser åt sin lärjunges hyllningsprojekt. Hur det var i verkligheten vet jag inte, men här kan jag bara instämma.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.

Filmrecension: Neruda

Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.