"Världens mest väldokumenterade sjukdomsförlopp", flinade en kollega när jag berättade att jag sett [I]Iris[/I], filmen om den brittiska författaren Iris Murdochs liv och framväxande alzheimersjukdom. Och visst, Iris Murdochs man John Bayley skrev två böcker om Iris och hennes Alzheimer, som sedan följts av en rad artiklar och reportage. Nu, bara tre år efter hennes död, kommer nu också filmen där Judi Dench och Kate Winslet delar på rollen som dame Iris Murdoch. Filmen är nämligen uppbyggd som minnesfragment där associationer och minnesbanor leder till korsklippningar mellan den unga Iris på 50-talet och den äldre och sjukdomsdrabbade upplagan från det sena 90-talet. Det klipps mellan den framväxande romansen mellan Murdoch och Bayley till förhållandets absoluta slut. Från den unga, intellektuella onelinermaskinen till en person som fascinerad sitter framför tv:n och tittar på Teletubbies. Men framför allt berättar fimen historien om hur en person som ständigt levt för orden - för att definiera sig själv och andra - slutligen mister dem ett efter ett. I samma takt som de svarta hålen i Iris hjärna växer förfaller också parets gemensamma hem - högarna växer, smutsen gror igen och huset blir till ett fängelse där även John Bayleys rörlighet försvinner när han ska ta hand om sin allt mer förvirrade fru. Men i all förtvivlan och misär är Iris ändå trots allt en berättelse om kärlek.
Det är förstås djupt personligt hur man reagerar inför den här typen av filmer. För mig är [I]Iris[/I] en film som lyckas med konststycket att vara både sentimental och distanserad, en aning intellektuellt snobbig men samtidigt enkel att identifiera sig med. Men, och det är viktigast av allt, regissören Richard Eyre väljer inte den allra enklaste vägen. Han vågar kombinera viljan att teckna ett porträtt av författaren Iris Murdoch med berättandet om själva sjukdomsförloppet. Och att även i formen leka med minnen och associationer och alltings förgänglighet.
Det är omöjligt att inte jämföra med Bille August svenska variant på temat, [I]En sång för Martin[/I]. Filmerna har många likheter, men där Bille Augusts film hade ett ganska enkelt före/efter upplägg så är Richard Eyres film mer komplex i sin uppbyggnad. Efter att ha sett [I]Iris[/I] är det också helt oförståeligt varför Bille August ändrade själva grundförutsättningarna i sin historia, och gjorde om de två författarna i den litterära förlagan [I]Boken om E[/I], till musiker av något sorts föreställning om att det inte gick att göra film av en författares gärning. Dessutom, där August pepprade manuset fullt med repliker vågar Eyre lita till bildberättande. Scenen där Iris lägger ut de blanka sidorna ur sitt anteckningsblock under stenar på en strand, blir en enkel men talande bild av tankar, ord minnen som hon inte längre varken kan nå eller greppa.Iris
Skådespelare:
Regi:
