Mastodontfilmen Interstellar inleds på beprövad Nolan-mark med ödesmättade scener, sci-fi-realism och en Michael Caine som gaggar med sprucken röst.
Ett par övertydligt skeva fenomen planteras skamlöst men stämningen är ändå helt okej, för att inte säga bra. Därefter bär det hastigt av ut i rymden – fortfarande hemtamt Nolanskt – perspektiven lätt omvälvande, referenserna smakfulla och bilderna storslagna. Efter någon timme i främmande galax börjar dock Nolans ambition att leverera skeenden som fysikern Kip Thorne godkänt som teoretiskt möjliga lägga krokben för filmen. Matthew McConaughey, Anne Hathaway och Jessica Chastain rabblar partikelfysiska haranger i sådan fart att man undrar om de fått tjack i matsäcken.
Och någonstans här blev nog Nolan lite rädd för hur diffus och godtycklig platsen dit han släpat filmen framstod. Kanske blev han arg när något som sett så fint och filantropiskt och monumentalt ut på pappret, blev så grötigt, religiöst och menlöst. Och där, i de tankarna, i jakten på en lösning, förvandlades Christopher Nolan till Michael Bay och M Night Shyamalan.
Det sentimentala vältrandet i familjeband kan man leva med. Den krystade shyamalanska viljan att värka fram något övernaturligt och omskakande resulterar dock i ofrånkomlig smärta. Och när en viss huvudrollsinnehavare designerat försöker förklarar för sin robotkompis hur allt hänger ihop, hur man egentligen borde komma till insikten om massor av saker, kan jag bara tänka på Mel Gibsons jordnära trötta ex-präst i Signs.
