Instinct

Svällande, svajande och pompöst hjärtnupen, så skulle man kunna beskriva Jon Turteltaubs [I]Instinct[/I] som är löst baserad på Daniel Quinns roman [I]Ismael[/I]. Scenerierna är som tagna från [I]De dimhöljda bergens gorillor[/I] och [I]Gökboet[/I], men utan de nämnda filmernas varma humor och känsla för detaljer. Istället är det storvulenheten, generaliseringen och Danny Elfmans bombastiska musik som tar åskådaren i handen i ett försök att leda eller kanske snarare baxa henne in genom någon slags humanismens hårda kärna och någonstans på vägen börjar åtminstone jag att spjärna emot. Jag vill gärna få nya infallsvinklar, vidgade vyer och gärna ställa tron på den moderna civilisationen i ett frågande ljus, men knappast bli uppläxad av en manlig martyr eller en gorilla-jesus med helgongloria. Det är nog att den unge och ambitiöse hjärnskrynklaren Theo Caulders (Cuba Gooding Jr.) omvänds, och att hans patient, den i Afrika och bland gorillor förlupne antropologen Ethan Powells (Anthony Hopkins, i en utmanande roll som tyvärr påminner allt för mycket om Hannibal Lector i [I]När lammen tystnar[/I]) håller filosofiska föreläsningar, för att publiken ska fatta galoppen. Att så gott som alla övriga scenarion och inblandade personer är reducerade till motpoler av onda eller goda, trevandes i mörker eller upplysta, gör att dramats trovärdighet och förmåga att engagera reduceras betydligt även om det finns undantag, till exempel i Powells småbittra dotter Lyn (Maura Tierney). För på tal om just instinkter ska det inte mycket till för att publikfjäsknerven ska kittlas bland Powells psykotiska, lalleglada och varmhjärtade medfångar eller deras fascistoida vakter. Jon Turteltaub borde ha sparat på excesserna och ovidkommande sidospår, och istället litat mer på historieberättandets egen kraft, utan att för den sakens skull utöva tvångsmatning.