Det är hemskt tråkigt att se Insidious – en av 10-talets mest spännande skräckbalanser mellan mörkt familjedrama, spöklikt stämningsbygge och vansinnig karnevalcamp – gå vilse i tredje filmen. För ju längre vi kommit i dödsriket The Further, desto tydligare blir det att det inte finns något mer att upptäcka. Åtminstone inte med regidebutanten Leigh Whannell som Charon.
Medan föregångarnas James Wan gjort storfilmskarriär med Fast & Furious 7 har regiansvaret för Insidious: Chapter 3 överlåtits till hans manusskrivande parhäst Whannell. De slog igenom med Saw, snickrade ihop den underskattade dockrysaren Dead Silence och fick till det desto bättre med Insidious-serien. Men trots en mer avskalad tredje film har Whannell uppenbara svårigheter med att hantera trippelt ansvar som manusförfattare, regissör och birollsinnehavare (han spelar ena halvan i en outhärdlig ghostbuster-duo).
I denna prequel följer vi Quinn (Stefanie Scott), en tonåring med skådespelardrömmar som saknar sin döda mamma och bor ihop med sin buffliga pappa (en sedvanligt charmig Dermot Mulroney) och störiga lillebror (Tate Berney). Under en audition till den stora drömskolan skymtas en mystisk gestalt som senare stjäl hennes uppmärksamhet tillräckligt länge för att hon ska bli påkörd, få benen gipsade och begränsas till en säng i en lägenhet som hemsöks av en död psykopat med syrgasmask. Till slut kommer Elise (Lin Shaye), det ofrivilliga mediet som vi tidigare sett rädda dagen både en och två gånger, och här får mer utrymme med en snyftig bakgrundshistoria, kaxiga oneliners och några skrattretande demonfighter.
Det mest kittlande i föregångarna, bortsett från Wans handsäkra stämnings- och skrämselbygge, var hur de tog vara på potentialen i The Further. Mardrömssekvenserna gick lite längre, passerade gränser, lockade fram det ena otäcka fantasifostret efter det andra. Här repeteras i bästa fall grepp från förr, men berättandet hämmas av slappa cirklar, mytologiska tics och slutna spelmiljöer som skriker lågbudget och idétorka. Och det bör betraktas som allvarliga handikapp för en skräckserie vars budgetbegränsningar tidigare höjt taket för förvridna skapelser som inte lämpar sig för större produktioner.
Så var tog fantasin vägen? Det verkar som att den lämnade promenaderna i The Further för biljakter med The Rock.
