Independence Day

Independence Day, även kallad ID 4, är stor. Mycket stor. Nu pratar vi inte, som ofta annars, om budgeten (den ligger enligt ryktet på i Hollywood blygsamma 70 miljoner dollar) utan om sålda biljetter i USA. Bara under premiärhelgen, som visserligen var extra lång tack vare nationaldagen den 4 juli, spelade den in cirka 85 miljoner dollar på 2 880 biografer. Mer än både Jurassic Park och Terminator 2. I Sverige distribueras filmen av Svensk Filmindustri, vilka naturligtvis gnuggar sina händer samtidigt som konkurrenterna antagligen genomlidit många sömnlösa nätter. Som genom ett trollslag har nära på varenda stor och mellanstor planerad amerikansk premiär flyttats fram på obestämd framtid. Ingen vågar gå jämsides med denna rymdinvasion. Kan en vanlig alienaction skapa sådan oreda på marknaden och, framför allt, locka så många amerikaner till biografen? Många ser enligt uppgift dessutom om den ett flertal gånger, folk står upp i bänkarna och jublar. Replikerna finns redan citerade som klassiker på internet som förresten också hyser ett otal hemsidor upprättade till filmens ära.Detta är emellertid inte bara en actionfilm utrustad med extremt proffsiga marknadsförare, det här är framförallt en mycket bjärt provkarta över alla de myter, drömmar och i verkligheten aldrig uppnådda ideal som USA närt och tärt sedan den 4 juli 1776. Först och främst; USA som ett klasslöst samhälle, alla har samma chans till framgång, alla blir hörda. En svart strippa kan konversera presidentens hustru och deras barn bli kompisar, presidenten är en rättskaffens ung, potent man som alla tycker om (Clinton sägs gilla filmen), och judar sätter sig ner och ber tillsammans med kristna. Men kanske lika mycket handlar det om USA som fredsskapare och alla länders moder (trots att nationen som sagt inte är äldre än 200 år). När utomjordingarna besegras så är det USA som listar ut vilket sätt det ska göras på, varpå de sänder knepet runt till världens alla hörn där det glatt tas emot av dyrkande engelsmän, japaner, ryssar, tyskar -- och irakier. För att det riktigt ska gå fram till vilken unik grad av USA-dyrkan vi pratar om kan jag nämna att Rambo, äppelkaka eller varför inte USA:s nationalsång i sammanhanget ter sig smått oamerikansk.Detta fyller självklart upp många av de hål som finns i tankekonstruktionen USA -- för USA är väl mer en sådan än en nation. Dessutom får man ju se Vita huset sprängas i luften vilket borde ge åtminstone några miljoner amerikaner en liten känsla av revansch.Ovanstående är naturligtvis svårsmält, speciellt som dessa patriotiska och sentimentala scener är tre till fyra gånger längre än i liknande pojkboksäventyr. Men det är inte bara detta, utan även manusets slående dumhet, som ger filmen dess definitiva och svårhävda slagsida. Anslaget är visserligen mycket fantasieggande: Utomjordingar anländer och pulvriserar våra storstäder utan ett endaste "nano, nano" som förvarning, första halvtimmen ger definitivt mersmak, men det som därpå följer är inte lika underhållande. Den interna logiken börjar snart rämna och efter det genomlider vi den ena idiotin efter den andra. Man missar, alternativt struntar i, utlagda intrigtrådar, förenklar i det extrema, kort sagt förödmjukar åskådaren med ett: "vi vet att detta är korkat, men va fan, det passar väl er". Det skymtar faktiskt några skådespelare i förödelsen också. Emmerich och kompani har valt att köpa teknik för pengarna varför vi varken ser Schwarzenegger, Willis eller Stallone vid kanonerna. Vilket i och för sig ger tacknämlig omväxling. Istället ser vi Jeff Goldblum flumma på i vanlig ordning och Will Smith gör den testosteronfyllde spoling som vi är vana vid. Gott så. Mer krävs inte. Emmerich har sagt att han snarare inspirerats av de gamla krigs- och katastroffilmerna än rymdgenren. Men det är klart, det ska nog mycket till innan han erkänner att den egentliga källan heter Scooby Doo.