Identity

[I]Identity[/I] inleds och marknadsförs som en traditionell slasher-film. Tio personer blir på grund av storm, översvämning och trafikolyckor isolerade på ett ödsligt motell. En av dem är dömd mördare - är det han som ligger bakom då huvudena bokstavligen börjar rulla? Motellet är byggt på en indiankyrkogård. Klichéer är byggda på klichéer. Allt verkar konstlat, som om manus vore skrivet av ett nioårigt barn. En stor del av filmen skulle gå att acceptera som en alldaglig liten skräckis med konventionellt stereotypa karaktärer, om inte ensemblen skulle bestå av överkvalificerade skådisar. Rebecca de Mornay? Ray Liotta? Amanda Peet som prostituerad? John Cusack som godhjärtad expolis? Något är gravt fel. Det märker också karaktärerna i filmen när lik plötsligt börjar försvinna och själva verkligheten förskjutas. [I]Identity[/I] tillhör som [I]Memento[/I] eller [I]Sjätte sinnet[/I] en thrillerskola där den överraskande vändpunkten är själva poängen och en stor del av njutningen består i att bli dragen vid näsan. Problemet med [I]Identity[/I] är att manusförfattaren Michael Cooney leker med oss åskådare för länge. Man hinner som tittare bli förolämpad över de förutsägbara greppen - en INDIANKYRKOGÅRD - innan han stolt visar upp den logiska förklaringen. Den är bra, det ska medges. Ju mer puckat något verkade i början, desto bättre motiverat är det i slutet av filmen då utgångspunkterna har skyfflats om. Men lite som med [I]Memento[/I] känner jag att en stor del av manusförfattarens drivkraft varit att demonstrera sin egen intelligens. Det intressanta är hur han trots en seriös dekonstruktion av en mördares sjukdomsbild kämpat med att hålla sig kvar inom slasher-filmens popkulturella genre-begränsningar. Detta understöds i de relevanta scenerna visuellt av regissören. Det fungerar inte hela tiden, just för att man i den postmoderna virvelstormen kan få väl svårt att veta vad det är man tittar på. Men när det går ihop är det riktigt intressant. Lite som i [I]Scream[/I]-rullarna, men på ett mycket mer intellektuellt plan, frågar sig [I]Identity[/I] hur verkligheten påverkas av vår underhållning. När jag nu har sett filmen och funderat på den ett tag vill jag väldigt gärna se om den med facit i hand. Se huruvida alla klichéer under filmens första hälft verkligen var nödvändiga. Det kan visa sig att de var det. Det är till och med möjligt att jag den här gången kan höra referenser till indiankyrkogården utan att stöna i protest.