Välkomna till 90-talets USA och konståkningsvärlden, där samma regler som i vilken high school-rulle som helst råder. Endast de välbeställda och väluppfostrade får en chans att stå i rampljuset och ta hem pokaler. Bland de skimrande paljetterna utspelar sig 90-talets största triangeldrama, vid sidan om Clinton & Lewinskyaffären. 1994 anklagas den lika coola som skandalomsusade konståkerskan Tonya Harding för att hon tillsammans med sin partner varit inblandad i en brutal attack på sin största motståndare, den perfekta Nancy Kerrigan. I filmen som nu försöker nyansera hela händelseförloppet konstaterar den hårt bestraffade, livsavstängda Harding, spelad av Oscarsnominerade Margot Robbie: "America. They want someone to love, but they want someone to hate, and the haters always say. “Tonya, tell the truth!” There’s no such thing as truth. I mean it’s bullshit! Everyone has their own truth. And life just does whatever the fuck it wants."
Hennes egna ord om den bortkastade ungdomskarriären kan tillämpas på själva filmen. Antingen älskar man denna überamerikanska mokumentär som hej vilt blandar fakta med självklara överdrifter, berättarröster med intervjuer och direkta publiktilltal, komik i bröderna Coen-anda med våldsscener – eller också hatar man den för dess förenklande övertydlighet.
Margot Robbie lyckas väcka empati med sin framställning av Harding, omringad av känslovampyrer i en 90-talsatmosfär som livnär sig på att skuldbelägga flickor som inte är fina i kanten. Hon finner sig till och med till rätta i regissören Craig Gillespies krävande idéer och lite tafatta försök att vara en Xavier Dolan.
Dessvärre tar regissören sig vatten över huvudet och misslyckas med konsten att förena ett förlösande garv åt karaktärernas egendomligheter med en allvarlig berättelse om de klassbetingade orättvisor som drabbar dem. Så när Tonya vänder sig direkt till tittarna med den tunga anklagelsen att de/vi hade del i lynchningen hon utsattes för, känner man sig, tråkigt nog, helt iskall.
