I, Robot

Hejdlöst produktive diverseförfattaren Isaac Asimov - 470 böcker från 40- till 90-tal inom allt från litteraturhistoria och sci fi till en och annan liten limericksamling - har fått vänja sig vid suspekta vänner. När Aum Shinrikyo-sekten fick för sig att fylla Tokyos tunnelbanor med saringas hänvisade ledaren glatt till framtidsvisionerna i Asimovs [I]Foundation[/I]-trilogi (liknande, inte så genomtänkta kopplingar, drogs upp efter 11 september, då någon kom på att den arabiska utgåvan av [I]Foundation[/I] tydligen heter [I]Al-Qaida[/I]). Och för något år sedan kom gräsliga [I]200-årsmannen[/I], en film som tyckte att Asimovs ofta obekväma tankar om AI bäst presenterades med hjälp av hjärtvärmande bilder på Robin Williams som Ronald McDonald-android. Den årliga Will Smith-sommarrökaren [I]I, Robot[/I] spelar inte i samma gravskändarliga. Den tolkar Asimov rätt konstigt, men kommer samtidigt undan med det på ett betydligt mer glansfullt sätt. [I]I, Robot[/I] är ingen regelrätt filmatisering. Istället använder man den fiffiga formuleringen "as suggested by". Vilket i princip innebär att manusförfattarna Jeff Vintar och Akiva Goldsman tyckte det lät coolt med robotik och ghost in the machine-estetik men inte riktigt orkade plöja igenom alla nio banden av förlagan. Hade de gjort de hade de upptäckt att Asimov faktiskt hade stora förhoppningar om robotforskning som en väg mot en bättre värld: med ett kyligt intellekt kan man (typ robotar) fatta etiska beslut som inte grumlas av massa jobbiga känslor. Filmversionen gör egentligen precis tvärtom och spelar på den amerikanska allmänhetens paranoida föreställningar om storföretag och teknologi. Mörka forskarkulvertar, suspekta tekniska landvinningar, sekretess-ondska, hela kittet. [I]I, Robot[/I], som egentligen bara behållit de tre grundläggande robotiklagarna från Asimovs värld (ungefär: att framtida robotgenerationer aldrig ska kunna skada människor), utspelar sig i ett metalliskt Chicago år 2035. Ett företag har försett människorna med bussiga robothjälpredor som shoppar, postar brev och kramar om söta små barn på gatan. Men lugnet är förstås bedrägligt. Evigt rosenkindade Will Smith (teknikfientlig konstapel) hinner nätt och jämt dra av sin första wisecracking-fest hemma hos farmor (eller för den delen gå in sin väldigt trötta [I]The Matrix[/I]-skinnrock) innan utvecklaren av den hippaste robotgenerationen NS5 tar livet av sig och kastar en mörk skugga över robotvärlden. Jämför med överlägsna [I]Minority Report[/I] är teoribygget i [I]I, Robot[/I] mest material för baksidan på ett mjölkpaket. Den som är AI-nörd och letar efter intellektuellt kittlande idéer om hur förnuft, känslor, människa och maskin hänger ihop har hamnat i fel salong. [I]I, Robot[/I] funkar istället bäst för den som siktat in sig på något annat, som konstant underhållande Homer Simpson-sci fi. Det handlar om skrämmande scenerier. Det handlar om att åka bil jättefort - till skillnad från [I]Minority Report[/I] här i horisontella tunnelsystem med lika mycket [I]Rallisport Challenge[/I]-vibbar som egentlig futurism. Och det handlar såklart om själva den mäktiga, transparenta robotparken, det enda riktigt hållbara skälet att inte vänta till dvd:n. Här har man lyckats riktigt bra, och det känns befriande att hela [I]Terminator[/I]-traditionen av klumpiga mördarmaskiner bytts ut mot en skara aristokratiska butlers som bugar och berättar att de dessvärre måste döda oss på grund av vår underlägsna logik. Hade [I]I, Robot[/I] lagt samma resurser på intrigen som på estetiken (och bett Will Smith flytta från Göteborg) hade det kunnat bli en stor film. Som det är nu får vi hålla till godo med den rivigaste Will-rullen sedan [I]Men in Black[/I]. Och så länge vi slipper gnatiga pseudoförklaringar à la [I]The Matrix[/I]-uppföljarna är det en ambition så god som någon.