The Human Stain

Professor Silk (Anthony Hopkins) är en typisk dödapoets-lärar-övermänniska-på-film som blir oskyldigt anklagad för något och får lust att hämnas men låter bli, och sedan fortsätter göra moraliskt högtstående val tills jag får lust att kräkas. Han möter Faunia Farley, Kvinnan Som Flyr Från Sitt Förflutna. Nicole Kidman spelar henne skör som gips och taggig som en brödkniv. Hopkins lirar i en helt annan skådespelartradition, nämligen samma gubbmanér som Nicholson föredrar numera och som oundvikligen involverar en yngre, snyggare kvinna och några gentlemannamässiga danssteg vid grammofonen. Det uppstår ingen särskild magi Silk och Farley emellan, vilket är väldigt synd, eftersom det är en viktig tanke i intrigen att deras Kärlek Ska Gottgöra Allt. Eftersom denna saga är vävd av americana sitter Silk ofta i en timmerstuga med Författaren (Gary Sinise) och berättar i evighetslånga flashbacks om ungdoms-åren på det rasistiska 50-talet (kostymdrama, klassresa, boxning). Ed Harris stegar omkring i snön utanför, psykotisk, i täckjacka med en stor borr. När vi har mött alla karaktärerna: Knorren! Det visar sig att Silk har ett fasansfullt svek i bagaget, och utan att man riktigt märker hur det hände har moralen och de tydliga valsituationerna glidit ut i konturerna som sädesvätska på en blå klänning. Den här ganska enkla berättelsen om kärlek och skam är nämligen något så överraskande som en 90-skildring med Clintonskandaler i TV och politisk korrekthet som en färsk tvångströja över samhällslivet. Jag menar, tänk på det ett ögonblick. Slutet på 90-talet är redan så långt borta att vi behöver börja skildra det, kontextualisera årtiondet i den historiska period som nyligen definierat sig mellan Hiroshima och 9/11. [I]The Human Stain[/I] är baserad på tredje delen i Philip Roths romansvit om efterkrigstidens Amerika. För Roth tycks 90-talet innebära den västerländska överklassens slutliga insikt om att framtidoptimismens århundrade är slut, och att inget egentligen har blivit bättre. Besvikelsens årtionde alltså, och filmen innehåller så pass intelligenta element att jag tvingas överväga huruvida det luddiga slutet kanske är en briljant metakommentar på antiklimax-temat. Men det är det inte, det är bara knas i en ogenomtänkt och lättjefull filmatisering av vad som visar alla tecken på att vara en helt storslagen roman. Precis som med [I]Mystic River[/I] i höstas tänker jag att, shit, strunt i filmen, den här gången ska jag rekommendera att alla tar och läser en bok i stället.