Los Angeles, 21 juni, 2028. Postapokalypsen presenteras i en news-flash. Som i en Timbrofantasi har företagsjätten Clear Water strypt vattenreserven och staden befinner sig i upplopp. I söder – längs den mexikanska gränsen får vi förmoda – har någon faktiskt rest en mur. Att vänta är dock ingen LA-noir à la Chinatown eller Strange days, slentrianmässig samtidsresonans till trots.
Drew Pearce (manus och regi) ska snarare ha blickat mot bildmakare som John Carpenters och Wong Kar-Wai. Men när Hotell Artemis föreståndare Syster Thomas (Jodie Foster) inleder sin dag med att sänka tonarmen över Mammas and the Pappas California dreamin’ flimrar aldrig Kar-Wais Chungking Express (där låten i fråga närmast gick på repeat) i referensbanken. Om någon flykt från New York eller Los Angeles åberopas är de tröttsamt Wes Andersonsmittade genom popmusik och insticksbilder på rumsnummer och nedgången art deco-interiör.
Artemis är ett sjukhus för kriminella, där de i syster Thomas vård kan slicka sina sår. Förutsatt att de betalat sin medlemsavgift och följer husets regler det vill säga: ”inga vapen, inga snutar och döda inte de andra patienterna.” Här kan till exempel en skottskadad bankrånare få en 3D-printad levertransplantation medan brorsan flirtar med filmens obligatoriska femme fatale (spelad av en lika obligatoriskt typ-castad Sofia Boutella), eller munhuggs med sliskiga vapensmugglare och gangsters. Men i stället för att beskriva intrigens exakta detaljer får Syster Thomas ord summera: det är ännu en hektisk kväll på Hotell Artemis. Följer gör standardiserat dryga replikskiften, dubbelspel och habilt koreograferat våld, ”tout-f****n’-suite”.
Vad som då höjer Hotel Artemis underhållningsvärde något snäpp och utmärker den i ett uppbåd av dussinfilmer är Jodie Foster. Med korta, åldrade steg springer hon genom filmen med en värdighet den inte riktigt förtjänar. Utan hennes panache hade jag velat påstå att valfri streamingtjänst varit en mer förlåtande kaross för en annars idé- och bildmässigt fantasilös hotellvistelse.
