I sina bästa stunder är Paul Verhoeven en vass satiriker. Till och med en effektspäckad science fiction-film som [I]Starship Troopers[/I] lyckas han spetsa med en och annan vass ironi om hjältesoldaternas egentliga uppdragsgivare -- ett totalitärt naziliknande samhälle. I andra fall, framför allt då manusförfattaren heter Joe Eszterhas, hånas ([I]Showgirls[/I]) eller hatas ([I]Basic Instinct[/I]) hans filmer. Det var alltså med viss bävan jag såg fram emot Verhoevens tolkning av den osynlige mannen, som nu är omdöpt till den urgröpte, ihålige mannen.
Filmen följer ett forskarteam som på den amerikanska militärens uppdrag forskar kring osynlighet. Arbetet leds av den arrogante men begåvade Sebastian Caine (Kevin Bacon), och när gruppens avancerade experiment tar fart är det svårt att inte bli imponerad av de extremt snygga effekterna. Till exempel när en gorilla ska transformeras från osynlig till synlig och förvandlingen görs gradvis. Blodådra efter blodådra blir synlig, en i taget. Sedan skelett, inälvor, muskler och till sist hud -- lite som en modern version av den där plastdockan med löstagbara inre organ som fanns i skolan när man var liten. När sedan stjärnforskaren Caine väljer att testa osynlighetsserumet på sig själv får det ödesdigra effekter -- serumet har bieffekter på psyket, och det är en elak och sexfixerad man som plötsligt får möjligheten att förverkliga bland annat sina fluktar-drömmar. Ja, han drar sig inte ens för våldtäkt.
Men när Caine blivit osynlig ändrar filmen också snart karaktär. Gradvis reduceras Caine till ett objekt och det blir inget av med det utlovade utforskandet av osynlighetens gåva makt i händerna på en ond människa. Istället urartar filmen till en uppvisning från effektverkstaden i hur många olika sätt man kan simulera en osynlig person på. Vi får se den osynlige Caine genom värmekänsliga glasögon, se hans siluett avtecknas mot gas, insmord med blod samt täckt med brandsläckarskum - men av rollfiguren Caine återstår bara ett såväl anonymt som osynligt monster som jagar sina offer på liv och död. När pyrotekniken sedan tar över slutscenerna sitter jag och längtar efter en enda ironisk blinkning från Verhoeven -- och får ingen.
Jo, en sak skulle man med god vilja kunna tolka som en kommentar till hysterin kring Sharon Stones berömda mus-scen i [I]Basic Instinct[/I]. Regissören lyckas nämligen avbilda Kevin Bacons snopp ett antal gånger, trots att rollfiguren Caine är osynlig. Men det känns faktiskt inte särskilt radikalt, och inte ens ironiskt.Hollow Man
Skådespelare:
Regi:
