Någonting håller på att hända inom filmvärlden nu, ett paradigmskifte som så ofta annars tar startskott i New York. Himlen är oskyldigt blå är fin för att den handlar om Sverige och inte vad som försiggår i ett brownstone-hus i Brooklyn.
Det finns estetiska likheter med Wes Anderson och Noah Baumbach – det totala gottandet i kläder, mjölkpaket och frisyrer. Men förutom den inre familjekonflikten (Martin, spelad fenomenalt av Bill Skarsgård, flyr till ett dumt och nyrikt Gotland) blir filmen samtidigt en lektion i nutidshistoria, om ett sjuttiotalets Sverige under högkonjunktur där allt ändå var fult och brunt. Det handlar om hur det var att växa upp i det Sverige. Lite som att få se en hemma hos-variant av De kallar oss mods. Martins familjehem är trasigt och den välfärdsbaserade socialtjänsten är redo när som helst. Martin gör en spännande resa, han träffar kärleken, han fuckar upp, antingen dör han eller kommer vuxen ur sin kris i transformationen från pojke till man.
Hannes Holm gör upp med fadersfiguren, exponerar klassamhället och gestaltar alla skämt man kan dra om sjuttiotalet korrekt. Peter Dalle är underbar som hal hotellägare. Varför kvinnorna är endimensionella som pappaffischer i skala 1:1 förstår jag dock inte. Hannes Holm har täljt ur detaljrika, omfattande karaktärer till alla män. Men kvinnorna har inte fått några karaktärsroller. Det är synd av många skäl. Dels för att det är en dödsynd att inte använda sig mer av Amanda Ooms om hon står till förfogande och dels för att filmen gör anspråk på realism. Verkligheten befolkas inte bara av mångfacetterade mansroller. Men det är ändock en vacker film. Historien om Sverige är smärtsam.
