Joaquin Phoenix, som en av de allra bästa nu levande manliga filmskådespelarna, skulle på ett övertygande sätt klara att få texten i en telefonkatalog att framstå som smärtsam, ångestframkallande och hjärtskärande läsning. Hans grönmelerade blick och kroppens krumma men starka hållning, på samma gång passionerad och sorgsen, kunde sälja ett skepp lastat med begagnade Android-laddare vid ett Apple-konvent. Amy Adams kan få trivialiteter utan innebörd att verka synnerligen genomtänkta och är en stor skådespelare. Och inte är det något handikapp att behöva göra film av den mäktiga fotografen Hoyte van Hoytemas vackra bilder, eller att ha Arcade Fire som husband.
Och visst. Stjärna i kanten för modet. Modet att satsa, att verkligen gå hela vägen med berättelsen om en sorgsen, ensam man som blir kär i rösten och entiteten av den senaste versionen av sitt operativssystem. Inte Siri, men väl Samantha. För det är sannerligen riskabelt. Men. Filmen Her handlar om den ensamma killen Theo, som masturberar till rösten av sin dator. Och han lever sig in i operativsystemets personlighet, genom en sexigt läckande kvinnoröst så till den grad att han gärna går omkring och påstår att hon är hans flickvän (vilket är lätt att tänka sig som tittare, då vi till skillnad från Theo vet att skådespelaren som äger rösten är Scarlett Johansson).
Några handfull år framåt i tiden, då byxmodet är lite annorlunda och tv-spelen, något mer än nu, liknar hologrammen i Star Trek, är detta ett acceptabelt beteende. Många i denna nära förestående framtidsvärld har intima förhållanden med sina datorers operativsystem. Folk går omkring och umgås med datorns härligt personliga röst i tunnelbanan och på stan, utan att ta notis om medmänniskan intill sig. Samhällskritik här, OBS! Men. INGENTING mer händer. Det är sjukt tråkigt. För i helsike, en man som pratar och umgås med sin dator och så gott som enbart och uteslutande gör bara det… i en hel långfilm? En tendens till att vilja utforska det moderna samhällets förhållande till, och flykt in i, fiktionen är noterad. Men man slutar bry sig innan Her har masat sig fram till eftertexterna. Den utmärkte Phoenix tvingas bära hela filmen på sina axlar, och klarar det inte. För att det vore en omöjlighet.
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.
