Hellboy

Johanna Koljonen 01:34 11 Aug 2004
Hellboy arbetar som monsterjägare för FBI. Han är den perfekte superhjälten, en demon i trenchcoat -- Fantomen, Batman och Humphrey Bogart i samma person. Det mörka, plågade hjältemonstret som strider på människornas sida är förstås redan en kliché, men i motsats till tröttsamt självrefererande genrefilmer som [I]Van Helsing[/I] och [I]Blade[/I] är [I]Hellboy[/I] befriad från tvångsmässig ironi. Mike Mignola (seriealbumet) och Guillermo Del Toro (filmmanus och regi) berättar på största allvar. En stormig andravärldskrigs-natt öppnar en grupp nazi-ockultister en port till en annan dimension. Ondingarna är precis som man vill ha dem: en rakryggad ledare i gasmask och läderkappa, en blond "She-Wolf of the SS", till och med den återuppståndne Rasputin. Avsikten lär vara att kalla fram ett ogudaktigt väsen med makt att vända kriget till Führerns fördel, men britterna anfaller mitt i ritualen, kulor och granatsplitter viner i luften och bara en liten demonbäbis ploppar fram ur tentakelgudarnas helvetiska dimension. Det händer ganska mycket ganska snabbt. Det här var bara filmens första tio minuter. Trots diaboliska magiker och högteknologiska attrapper känns Mignolas berättelse varken som keff vampyrfilmsgotik eller [I]Men in Black[/I]. Han placerade i stället handlingen i skräckförfattaren H.P. Lovecrafts ödesmättade miljöer, med ett fasansfullt skräckgalleri av ruvande varelser som när som helst kan stiga upp ur djupet. Action var aldrig Lovecrafts styrka -- hans huvudpersoner satt helst i 1800-talsbibliotek och läste fragmentariska handskrifter från dödsdömda polarexpeditioner. Mignolas genidrag är att behålla stämningen, men byta ut de toktråkiga sinnessvaga forskarna mot en FBI-agent från helvetet vars uppfattning om handlingskraft är att slå knut på ett monster och spöa alla jättehårt. Liksom alla riktiga superhjältar har Hellboy dessutom oneliner-tourettes och gång på gång förvånar jag mig själv med att fnissa åt hans skämt och falla för hans charm. Hellboy spelas av giganten Ron Perlman, vars karriär av konstiga mifforoller ([I]Skönheten och Odjuret[/I], [I]Rosens namn[/I], [I]De förlorade barnens stad[/I]) har förberett honom väl för att agera med tusen kilo rött smink och horn i pannan. Han ser inte ens töntig ut. Faktum är att filmens hela look ligger så nära Mignolas vackra teckningar att det sätter en helt ny standard för serietidningsfilmatiseringar. I den ockulta genren innebär Hellboy en massiv revolution -- aldrig någonsin har ett katedralstor lovecraftiansk tentakelgud sett så här bra ut på vita duken. Hellboy kan mycket väl vara den bästa av sommarens äventyrspremiärer och är antagligen den enda som är genomförd helt utan amerikanskt nationalpatos.
Hellboy
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner