Heat

Michael Mann är just nu ett av de mest intressanta namnen i Hollywood. Närmast mytomspunnen som en av männen bakom Miami Vice, omtalad och beundrad för filmer som Manhunter (framförallt) och Den siste mohikanen. Heat blir hans definitiva genombrott.Visserligen är själva historien inte särskilt originell, och möjligen skulle man kunna invända att det är svårt att misslyckas med Den rollbesättningen; den bästa helt enkelt. Genren känner vi, våldet, cynismen, gangsterismen, det goda mot det onda. Kryddat med relationer av skiftande slag och intressegrad. Michael Mann har ett bra manus, med en välutvecklad och väl uppbyggd historia om två besatta medelålders män på var sin sida om lagens råmärke. Begåvade, envetna, tålmodiga (åtminstone i arbetet), noggranna - ensamvargar. Två skickligt mejslade karikatyrer till karaktärer. Al Pacino är polisen, Robert De Niro är tjuven.Tyvärr möts de egentligen endast en gång, på ett långtradarfik, i en scen som har alla förutsättningar att bli klassisk. Robert De Niros ansikte, de omärkliga rörelserna, ett litet tics, en inandning. Robert De Niro lyssnar intensivt - jag tror faktiskt det är hela hans hemlighet. Hans förmåga att lyssna på vad den andre skådespelaren säger. Och övertyga oss, genom sitt eget ansiktes reaktioner, att tro också på vad den andre just säger - som inte är i bild. Det är rasande grannt!!Vad är det då Michael Mann gör som ingen annan, i denna genre, lyckas med? Jo, han har lärt sig att "less is more". När Hollywoods alla regi-dynamitarder fortsätter att eskalera det pyrotekniska kriget, traskar Mann istället i rakt motsatt riktning. Han låter en herrelös bil sakta rulla in i en mur - utan att explodera. Kloff. Han låter en av skurkarna sätta eld på en tom ambulans. Den tar eld som bilar brukar ta eld: Poff. Han behåller förväntningarna och genrens traditionella dramaturgi - men bryter brutalt i till exempel en detalj som just det viktiga ljudet. I en av filmens mest centrala scener skjuter sig De Niros gäng ur en gillrad fälla - och den mest naturalistiska skjutövning vi kan tänka oss blir närmast surrealistisk tack vare frånvaron av övertoner, bomber och granater. Det är en oerhört vackert koreograferad scen, samtidigt en av de mest kaotiska och nerviga vi skådat på mången år. Rånarnas kontrollerade och beräknade brutalitet är ruggig. Skottsalvorna är ingen lek. Kulorna slår in i bilar och husväggar med maximal intensitet.Det skall bli mycket intressant att se om Mann fortsätter på den inslagna vägen - och vilka som kan tänkas följa honom i spåren. Det kan bli till ett rejält trendbrott.